Göteborgsposten – 6 september 1867, sida 2

som var naturens sista ansträngning, utrorade med sin silfverklingande röst, lyftande sina vackra ögon mot himlen: — Gode Gud! Haf förbarmande med mig och min stackars mamma, och förlåt min pappa. Sedan några sekunder hade fönstret åter öppnats, och det var icke den gamla qvinnan men en skugga, klädd i en hvit kappa, som, stående orörlig och liknande en verklig marmorstaty, fästade sin blick med en sällsam orubblighet på det hvita fältet. Då barnet uttalade de sista stafvelserna af sin oskuldsfulla bön, ljöd ett genomträngande skri från detta fönster, och en röst, afbruten af snyftningar, utropade dessa ord: — Gaston! Gaston! Gaston! .. Sedan hördes liksom bullret äf en fallande kropp. Derefter en dödstystnad, den bleka skepnaden hade försvunnit. På vägsluttningen hade de tre barnen också fallit, hopkrupna, hoprullade intill hvarandra, och snön föll fort farande. XI. Den sfjerde delen. För att icke lemna något hvarken dunkelt eller bortglömdt i den berättelse uf invecklade händelser som vi hålla på att uppyrulla för läsarens ögon, så låtom oss återvända till den för öfrigt ej så aflägsna tid, då vi lemnade