Göteborgsposten – 5 september 1867, sida 1

pD tvifvel S:t Ccile de Nancy, Orpheon de Garonne, som redan vid sitt inträde helsades med applåder, troligen för deras kostym som gaf dem ett så raskt och frimodigt utseende (de buro blå blusar med guldränder samt röda mössor med stora hvita eller blå toffsar); La Socicte de Genve, ståtligt folk som också helsades med applåder, men hvars sång, ehuru jemnförelsevis rätt god, ej på långt när häfdade det rykte som föregått dem; samt slutligen Les enfants de la Belgique, som onekligen på ett utmärkt sätt utförde sina svåra stycken, men som ändå saknade den friska klangen, den mjuka böjligheten i röstuttrycket som vi svenskar äro vana vid att beundra hos vår studentkö Fransmännen, som aldrig blifvit bortskämda med dylikt, funno belgiernas sång förträtflig, och helsade den med så starka bravorop och applåder att, som det påstås, en och annan student började blifva Åbange. Men nu uppropades a societe des etudianta d Upsal. Nu blef der allmän uppståndelse, alla halsar sträcktes, alla ville se de långväga resande. Lugnt och tvärsäkert, som hemma hos sig, marscherade de fram och ställde upp sig å den för körerna afsedda platsen, som snart fylldes, men ännu syntes på den smala gång som bakom sittplatserna var lemnad åt exekutörerna for att passera fram till sin mötesplats, en lång och oafbruten rad af hvithufvade ynglingar, som alla begåfvo sig fram med allvarsamma men fasta och orubbliga blickar. Ahl! mais ils sont nombreux utropa des till höger och venster. Ändtligen voro de hopplockade, de hade under attonens lopp tillika med de öfriga deltagande blifvit insläppta i salongen der de sutto på spridda platser så att någon tid åtgick för deras hopsamlande. Publiken stod stum och bara ga pade af förvåning och nyfikenhet. Nu uppropades Les etudiants d Upsal, Direeteur O. Arpi, 95 executants. Ah! bravo! ljöd det från alla sidor af salongen och en välkomstapplåd smatt rade dem till mötes. Hör oss Svea, moder åt oss alla stämdes upp med denna känsla och verve som endast studenterna och jag tror nästan endast Upsalastudenterna kunna inlägga i sin sång. Publiken hängde bokstaf ligen fast vid sången och så snart den upp hörde dånade en applåd från både publik, jurymän och rivaliserande sångare att jag trodde den aldrig skulle upphöra. Efter några ögonblicks paus börjades Brudefeerden i Hardanger, det andra täflingsnumret, med samma uppmärksamhet åhördt, lika förträffligt utfördt och om möjligt ännu mera stormande emottaget. Der stampades, klappades, skrok: och hurrades ohejdadt. Till och med dacaporop uteblef icke. Segern var med ett ord så fullständig som möjligt. Straxt derefter bjöd juryn silence, för att uppläsa sin dom. Efter några smärre priser, som tillföllo åtskilliga föreningar, alltefter som de tillhörde sina olika divisioner, kommo ändtligen ÅJes enfants de la Belgique, som hörde till Ädivision sup6rieure första guldmedaljen och till sist division dexcellence, les etudiants d Upsal, avec unanimits et acclamations la grande medaille dOr de lImperatrico, som sjelf skulle komma att öfverlemna densamma till de lyckliga segervinnarne. De föregående pristagarne helsades med bravo och handklappningar, men nu bröt äter jublet riktigt löst och ännu en ihållande applåd smattrade genom salongen. Studenterna sjelfve voro naturligtvis glada öfver den, om ej precist oförmodade, dock temligen ovissa utgången, helst i betraktande af de högst ogynnsamma förhållanden, hvarunder kåren måste uppträda. En trång plats, på hvilken de må ste packa ihop sig, lågt till taket, en tryckande hetta, en tre timmars väntan och publiken alldeles inpå sig samt slutligen anföraren placerad på golfvet, så att hältten af de sjungande ej kunde se honom, hvartill för öfrigt kommer den för publiken helt och hållet nya arten af musik, som vida skilde sig från hvad de ötriga presterade, hvilket allt naturligtvis var i genuin fransysk smak. Segern blef detta oaktadt så fullständig man möjligtvis kunde fordra och belåtenheten