Göteborgsposten – 5 september 1867, sida 1

— Iåt oss icke vänta på varginnan i synnerhet, sade Torticolis, för hvilken denna megåära påfunnit de mest inbitna elakheter. — För mig till mamma, sade den lilla slickan. — Visserligen, bara du säger mig, hvar jag skall träffa henne. — Jag skall föra dig till stället. Det är på en stor gata utanför barrieren, det är många vagnar och herrar, som passera förbi. Poucet gissade, att det borde vara vid bangården, men det var allt. Barnet var sedan tre år i konstmakarens händer, det var sju år gammalt och erinrade sig endast mycket oredigt, hvad som för honom var angelägnast att veta. Den lilla gossen visste ännu mindre derom; han påminde sig endast tvenne qvinnor, som ofta gråtande omfamnade honom; sedan ett starkt buller, som hade uppväckt honom midt i natten, ett skri, hvari man upprepade hans namn Gaston, hvilket han utan denna omständighet säkerligen skulle ha glömt liksom det öfrigi. Och vidare ingenting. Han hade befunnit sig i konstmakarens händer, och varginnan hade låtit honom kalla sig mamma; men hans unga förstånd, hans hjertas instinkt hade enständigt opponerat sig deremot och, följande sina kamraters exempel, hvilka utan tvifvel likasom han, genom stöld kommit i sina plågoandars våld, hade han aldrig kallat henne annat än: min fru. Han uttryckte sig måhända icke i så klara ord, men