Göteborgsposten – 5 september 1867, sida 1

förvaradt der sedan åratal, att dömma efter det lager af dam, som betäckte det. Med sin på en gång skalkaktiga och inställsamma ton bad han krögerskan att låna sig en stol; den goda qvinnan samtyckte dertill, skrattande med full hals. Han var så rolig, han späckade sina konststycken med så många upptåg, och minen hos hans båda följeslagare var så mild och tilldragande, att han centimevis liksom nyss samlade ytterligare ett tjugutal sous. En tarflig soupår slutade dagen och man fann sofläger på den till huset hörande höskullen. Man tänkte icke der på kölden som var temligen stark; Vinaigrette hostade blott ett par gånger, men den lille sårade fick ett anfall af feber. Denna började likväl gifva med sig framemot morgonen, och efter några timmars sömn tycktes barnet ej just befinna sig så illa. Han till och med låtsade att icke längre erfara någon känsla af illamående med en så rörande liflighet, af fruktan att oroa sin vän Poucet. Denne öppnade en öfverläggning. — Ser ni, mina små älsklingar, vi befinner oss icke så illa här, och strängt taget skulle vi kunna gifva ännu en representation i dag, men det är klart, att den skurken Asperginos söker oss eller låter söka oss. Om han knep oss skulle det ej blifva så roligt, det bästa är derföre att kila af. Han stannar ännu en åtta dagar vid marknaden; derunder kunna vi hinna till Paris. Har ni goda ben? — Ja, ja, låt oss resa, låt oss icke vänta på herrn.