Göteborgsposten – 5 september 1867, sida 1

amtliga ställen JmvaT 10ShHummer törsähas a4 80 skulle nu den sista striden utkämpas mellan de föreningar som under de föregående dagarne erhållit priser. President för juryn var Ämbroise Thomas; medlemmar voro: Asger Hammerik, Bavzin, Badiste, Bousquet, Couder, Daniele, Delaffre, Ermel, Faure, de Fuertes, de Groot, Lindheim, Pronst, Jules Simon, van Elewyck, Verrimet och Villaret, af hvilka likväl några icke infunno sig. Det synes som skulle hr Hammerik fått första rummet, men beror detta tydligen af ett misstag. Uppställde i alfabetisk ordning för att undvika rangstrid bar hr Hammerik kommit med under A i stället för H. Frankrike, Belgien, Sverige och Schweitz ekulle representeras. Detta var hvad affischen med stora bokstäfver meddelade, äfvensom att det skulle börja kl. 8 och att entråen var 3 francs. Baron Taylor C:ie, som vid detta företag tyckas åtagit sig mera än de kunde gå i land med, lyckades denna gång till komplettaste evidens bevisa antingen sin fullkomliga oförmåga att behandla dylikt storverk eller också den gränslösaste nonchalance i dess behandling. tminstone voro arrangementerna minst sagdt hufvudlösa och det hela företedde en fullkomlig parodi på hvad som afsågs; men så är det, det sublima och det löjliga gränsar ju så nära till hvartannat att man lätt tager miste dervidlag. Redan före kl. 7 började folket samla sig utanför det obetydliga huset der om en stund en verlds-strid skulle utkämpas. Salle Wanxball benämndes den i annonserna, men den är i staden mera och hufvudsakligast känd under namnet Bal Pilodo och medan man stod utantör och väntade kommo traktens småtöser och frågade hvarandra med förvåning hvad som i afton föregick i deras dansloka efter der samlade sig så mycket folk. Först efter kl. half 8 öppnades omsider en ingång, så att den betalande publiken kunde få inträde, men alla de uppträdande som också i stora hopar anländt och utgjorde ett mångdubbelt antal, förvägrades på det bestämdaste att inträda. Lyckligtvis var det en sval som marafton, så att några timmars vistande i fria luften just icke hade något att betyda. Det skulle blott felats ett hällande regn för att iå det nöjet att se sångarne våta som tup par och hackande tänderna af köld komma och föredraga sina sånger. Detta inträffade lyckligtvis dock icke. Inkommen fann man en trång och låg sal med en rundtomkring löpande läktare, men utan alla eidorum. En sju å åttahundra personer lär den rymma, men som sångarne ensamt uppgingo till inemot detta antal skulle ingen publik fått rum, och derför fick flertalet af sångarne stanna på gatan. I fonden på en upphöjd estrad placerade sig juryn och framför dem skulle sångarne hafva plats. Sent omsider — kl. var då half 9 — uppropades första föreningen: Orfeon de Tardes, och dermed gafs signalen till den stora Concoursens början. De första som sålunda fingo öppna balen hade nöjet uppträda inför en till 3; tom salong (?). Om detta nedslog deras mod eller om stundens vigt grep dem skall jag låta vara osagdt, men förfärligt illa sjöngo de. Efter atsjungandet af deras begge stycken — hvarje uppträdande förening föredrog nemligen tvenne stycken efter eget val — hördes några matta försok till applåder som snart upphörde. De aflägsnade sig med sitt granna bangr sör hvilket de visserligen kämpat etter bästa förmåga, men utan att kunna medföra ringaste hopp om belöning. Juryn tycktes nu ha insett att den fått de resp. sångarne för tätt inpå sig, hvarföre här börjades ett omrangerande af bänkarne så att de efterföljande fingo uppträda midt i salen, som började efterhand allt mer och mer fyllas. Den ena sångföreningen efter den andra uppträdde nu. De tycktes vara ordnade efter de anspråk man fästade vid dem, ty allt starkare började körerna ljuda, allt jemnare flöto tonerna tillsammans och allt varmare blef bifallet och applåderna. Bland de mest framstående voro utan