Göteborgsposten – 4 september 1867, sida 1

gånger att knäcka sina refben, men han var vig och hade så mycken Själsnärvaro, att han alltid föll på händer och fötter och så, att åskädarne trodde, att han gjorde det med flit. Den stora pyramiden framställd på en båt, hvilken machinen och vågorna försatte i jemn vaggning, var icke utan sina svårigheter, men han hade fattat ett orubbligt beslut och ville icke afstå derifrån. Alla tre hade dessutem så ofta utfört detta mästerstycke hos Asperginos. Han ställde sig i posityr som atlet med händerna på höfterna; Torticolis klättrade derefter upp på honom och ställde sig upprätt på hans axlar; Vinaigrette följde efter och uppnådde utan hinder den lille gossens axlar; hon ställde sig der först på knä och publiken seende dem alla tre så klena, så spensliga, klappade händerna och hade till och med barmhertighet att ropa: Nog! Men Poucet hade sin egenkärlek som artist och direktör för truppen. — Gån på barn! Fortsätt! ropade han till den lilla flickan. Och den lilla stackarn satte först upp högra foten, sedan den venstra och krönte den stående pyramiden. — Nog! ... bravo .. ropade de närvarande. Poucet ville oförskräckt utföra eirkeln, pyramiden hade ett ögonblick kritisk vaggning, han stod fast, tog in balancen och skred framåt .. En oväntad stampning kom båten att höja sig, ett skri af förskräckelse hördes, Torticolis och Vinaigrette föllo, den ena baklänges i sjön, den andra på däck.