Göteborgsposten – 4 september 1867, sida 1

Han lemnade sin lånade kostym för att med mera fördel visa sig i den ödlegröna och lät med detsamma de båda barnen framställa sig i sina hvita kalikätrasor. För tusan, sade han plötsligen, vi behöfva litet musik, hvilken olycka! Om jag åtminstone hade markisens messingstallrikar. Seende sig omkring varseblef han en bonde, som bar en trumma, troligen för nationalgardet i hans by. Utan vidare krus vände han sig till honom. — Förlåt, ursägta mig, sade han, skulle ni vilja tillåta mig att slå en hvirfvel på ert kalfskinn. Jag är gammal och van, skall ni se. Tillåtelsen erhölls lätt; han utbredde på däcket varginnans schal som en matta, och utförde på trumman några hvirflar, som kommo alla passagerarna i salongen att stiga upp; då han derefter såg galleriet komplett vände han tillbaka till kamraterna, och tagande sin rol af ödla allvarsamt, gjorde han sin entråe krypande med Vinaigrette och Torticolis grensle öfver ryggen. I sitt sätt att uppträda hade han fått goda lektioner i Asperginos skola, och man påminner sig att han drog fördel deraf. Sporrade af tanken på den frestande frukosten och af tillfredsställelsen att arbeta för sig sjelfva, utförde flyktingarne förvånande saker af gymnastik och ledvridning. Vid hvarje produktion applåderade publiken och några sous kastades till dem. Poucet, som var nödsakad att betjena sig af stolar i brist af trampolin och trapere, var nära två eller tre