Göteborgsposten – 4 september 1867, sida 1

— KanW—A Qi — Frih. af Ugglas har nu inträdt i statsrådet såsom finansminister. Den hittills exempellöst långa tid som finansportföljen af statsrådet Bredberg innehafts på förordnande, de stora svårigheter som mött att nu komplettera konseljen och slutligen frih. af Ugglas allmänt bekanta obenägenhet att afbryta den angenäma och tacksamma länschefsbefattningen mot den ojemförligt mera ansträngande och efter alla tecken otacksamma anställning som nämnde friherre nu mottagit, äro ganska lärorika företeelser, särdeles för dem som hysa den åsigten, att inträffande departementschefsvakanser lika lätt som skyndsamt skola kunna fyllas, att dertill lämpliga personer städse stå till hands och kunna, så att säga på beställning, levereras färdiga från Rörstrands eller Gustafsbergs porslinsfabriker. Det är otvifvelaktigt att riksdagen med tiden skall fostra ett tillräckligt antal statsrådskandidater; men det torde vara lika obestridligt att åtminstone ännu är det i berörde fall ganska klent bestäldt med denna uppfostringsanstalt och att en ny uppsättning af alumner högeligen är af behofvet påkallad. I sammanhang med frih. af Ugglas utnämning till finansminister ha några af de här utkommande tidningarne såsom en gynsam omständighet för honom framhållit årsvextens lofvande beskaffenhet. Derigenom erinras friherren temligen oförbehållsamt om H. M:t Domalder, hvilken, emedan missväxt hemsökte hans trogna undersåter, af dem offrades för att åter komma på god fot med gudarne. En här utkommande tidning, hvilken naturligtvis heldst skulle sett om någon hvilken icke tillhörde frihandelssystemet nu erhållit sinansportföljen, är missnöjd dermed att frih. af Ugglas såsom uttryckligt vilkor för sitt inträde i konseljen fästat, att landshöfdingeplatsen i Linköpings län tills vidare skall stå ledig såsom reträtt för honom, och anser det tyd ligt att en person som tillförordnas att sköta ett embete i dag och i morgon åter kan derifrån vara skild, ej har samma uppfordran att egna sig med alla sina krafter åt detsammas skötande, som den, hvilken innehar det såsom ordinarie beställning. Om denna åsigt är rik tig, så gäller den för samtliga statsråden, ty deras embeten äro ingalunda i vanlig bemärkelse ordinarie beställningar i innehafvarens hand; de kunna när som heldst af regenten entledigas och äfven representationen kan begära deras entledigande. För den senare åtgärden äro de numera årligen utsatta, och för den förra, strängt taget, hvarje dag. Sätter man värde på en konseljledamots sjelfständighet, så är det sannolikt att den vida mera befrämjas derigenom att han vet sig icke bringad i armod den dag han lemnar sin befattning i statsrådet. Vill man åter göra dem fullkomligt beroende af begge statsmakterna, så är det säkrast att såsom regel uppställa till ledamöter i statsrådet endast sådana personer böra ifrågakomma, som äfven i ekonomiskt afseende äro osjelfständiga. Ett annat sätt finnes visserligen att erhålla oberoende ledamöter i konseljen — det nemligen att endast välja personer med så betydlig enskild törmögenhet att ett afsked icke ådrager dem någon olägen het. Men huru många personer med erkänd eller supponerad duglighet skulle väl då kunna erhållas? I Danmark t. ex. åtnjuter hvarje minister, huru kort tid han än tungerat, sin lön äfven sedan han afträdt. Han erhåller då lönen såsom pension för lifstiden eller till dess nan ånyo i statens tjenst inträder. Med den rörlighet inom konseljen, som numera antagligen kommer att ega rum, är det tvifvelsutan nödvändigt, att de som förmås der inträda, ega någon visshet om att icke bli ställda på bar backe samma stund deras befattning som statsråd upphör. Hvad nu särskildt beträffar arrangementet i afseende på Linköpings län, så ingår landshöfdingelönen, så länge befattningen står ledig, till statsverke:, och tillsättes en vice landshösding, så erhåller han endast ett arvode, som blott motsvarar en mindre del af lönen. Anser man nu att äfven länsstyrelserna kunna reorganiseras, så är det ju icke ett olämpligt