Göteborgsposten – 2 september 1867, sida 1

vinna sin sin mesrörelse! Slutligen ville hon, för tredje gången, läsa igenom biljetten och återkalla dess sista ord i minnet. — Dö! ... men, fortsatte hon, hvad sade mig då denna qvinna, denna Faustina, att han höll på att gifta sig? ... Har han då tröstat sig så snart, eller är det vil ännu en lögn? Jag har läst brefven! ... Ja, men har man icke också inför honom skapat bevis mot min oskuld? Må han gifta sig, må en annan, värdigare, om också icke uppriktigare än jag, gifva honom den lycka, han förtjenar. O, jag skall tacka himlen derför, och jag skall bedja, på det han måtie glömma mig ... Men att han dömmer mig som en flicka utan tro och blygsamhet! ... Nej! det är det, som jag icke vill, som icke får ske! Hvad skall jag göra ... jag vet det icke ... Ingif mig det, o, min Gud! Stärkt genom detta beslut, fann hon sig tröstad och började reflektera. Hon hade kommit tillbaka till gatan Rocher till följd if sin ängslar och omöjligheten att annorstädes finna en tillflyktsort. Men hon kunde icke tänka på att förlänga sitt vistande derstädes. Hoa måste för hvarje pris genom sitt arbete skaffa sig medel att hyra sin bostad på nagot annat ställe, i någon trakt, der hennes vänner icke skulle kuuna finna henne, och der konstmakaren skulle förlora hennes spår. Efter att hafva delat prins Mazikoffs tjugu francs, hvilka hon betraktade som ett lån, i två delar, den ena för sina angelägnaste behof, den andra för att vid Temple köpa sig en schal och en halsduk, tänkte hon på de per