Göteborgsposten – 2 september 1867, sida 1

uppreste hon sig, återläste långsamt detta för henne plågsamma bref och vridande sig konvulsiviskt, utropade hon: — Min Gud! men hvad tänker han då om mig . Hvad har han då fått veta? ... Hvad har man låtit honom se? ... Nej jag var icke ... jag är icke herrskarinna öfver mig sjelf ... Dottren af en far sådan som min kan icke tänka på en mun sådan som han! ... Men hvad har han då hört af mina ord? ... Åh, det är förfärligt! förfärligt! ... Han tror mig vara en annans älskarinna . . . Jag, jag som gerna ville dö för att förblifva honom värdig ... o min Gud! o min Gud! ... Hon föll på knä, sträckande med förtviflan sina sammanknäppta händer mot en liten Christusbild, som hängde öfver chemingen. Derefter reste hon sig åter upp och med ett uttryck af ädel harm utbrast hon: — Men detta är alskyvärdt! ... I hvilken nedrig komplott hafva då dessa menniskor insnärjt mig? Hvarföre hafva de på en gång förföljt mig och dem, som älska mig? ... Stackars Jean de Ruzolles, o nej, jag anklagar icke er derför ... Ni har ett ädelt och högsinnadt hjerta .. Allt har sammansvurit sig mot mig ... och mot er! ... Ah! jag trodde mig hafva tömt bitterhetens kalk till botten, men denna smärta återstod mig ännu ... Föraktad af honom ... O, det är att lida alltför mycket, min Gud, och du mäter icke pröfuingarne efter mina krafter ... du har sändt mig eländet ... jag har kämpat, döden ..-. jag har mottagit den ... Men hans förakt! ... Ah! det är för mycket, det är för mycket! Det förföt ännu en stund, innan hon kunde öfver