Göteborgsposten – 2 september 1867, sida 1

författas Hamlet, till hvilken Ambroise Thome komponerat musiken, vou detta vore mycket hedrande för poesien i Norden. Ändtligen i fjerde afdelningen — allt i samma tal — utbragte han une sante för de nordiska artisterna, som icke skytt hvarken peines eller fatigues utan gifvit sig af så lång väg. Alla skålar tömdes naturligtvis med acklamation och den åldrige talaren helsades med applåder, hvarefter Belgiernes president föreslog en skål för baron Taylor, som stiftat många grandes associations artistiques och hoppades att ännu länge få ha honom qvar. En dubbelqvartett af studenterna uppställde sig omkring hedersgästen och afsjöng Mandom, mod och morske män, med stormande bifall mottagen af de närvarande. Föreningens v. ordförande bad nu att såväl i Föreningens som öfrige härvarande skandinavers namn få helsa de hitkomna sångarne välkomna, i sammanhang hvarmed föreningens sekreterare anhöll att få föredraga ett helsningspoem, som emottogs med bifall. Hr Arpi tackade derefter i studenternas namn för all visad hjertlighet och bad sina vänner sångarne, splittrade som de för tillfället voro på olika punkter, likväl försöka att i en sång bättre än han kunde med ord, uttala sin tacksägelse, hvarpå kören med sin kända verve och ensemble uppstämde: Vi äro muntra musikanter, som med förtjusning afhördes och ljudeligen applåderades. Sinnesstämningen, som under aftonens lopp nått en ganska hög ståndpunkt, blet mer och mer lifvad allt efter som den ena studentsången afloste den andra. Efter kaffet framsattes bålar, man sjöng, dansade och glammade och skiljdes först framemot 3-tiden på natten, då man fick nöjet promenera hem i ett hällande ösregn som något afkylde den stegrade temperaturen inombords, men å ömse sidor tillfreds med den gjorda bekantskapen. Vi meddela här nedan det ofvannämnda, af föreningens sekreterare författade och upp lästa helsningspoemet. Hvem hör ej ofto nämnas Den gamla goda tiden? Hur den var vida bättre Och ve, den är förbi den. Hur då man visste lefva Och mätta sig med ära Fast äran mest bestod i Att skrämma och förfära. Och vi, vi tro på sagan Och lyssna på med häpnad Hur våra sader drogo Med blodig hand och väpnad. Då kommo också Nordman Att landa Seinens stränder Och sprida skräck och fasa Och ödelägga länder. Då knäpptes många händer Och bådos fromma böner: Gud nådigt oss bevara För Nordens vilda söner! Det var i gamla tiden, Som kallades den goda. Blott den var man att nämna, Som visste skjortan bloda. Och kanske är det deraf, Som ännu här i Söder, Man tror oss björnar vara, Som sluka våra bröder. Som gå i pelsar ludna Och dofva läten brumma; Som lefva uti iden; Som starka ä, men dumma. De tider äro svunna, Som gåfvo slikt ett rykte, Som satte hjeltens krona På den som bäst förtryckte. Och bort har också vikit Den vilda berserksifver, Som ädla sinnet qväfver, Som hårda hjertan gisver. Men ännu återstår oss Ett arf från forna dagar; Det kräfver ut sin fordran Och kufvas ej af lagar. Det sitter qvar hos Nordbon An håg för äfventyren