Göteborgsposten – 29 augusti 1867, sida 1

väpna henne, blodet som flöt af deras lyckligtvis föga djupa blessyrer, och som hade färgat den unga flickans panna, hela denna fasansfulla scen, som han alldeles icke väntat sig, förändrade plötsligt hans idder, och han stannade tvärt på tröskeln till dörren. Saint-Valicz, dragande genast fördel af denna omständighet, ropado till honom: — Prins! holla, prins! hjep mig att bringa denna vansinniga till förnuft och taga af henne denna knif, hvarmed hon hotar mig. I stället för att skyuda sig, lät Ryssen sin pistol och sitt spö falla, lade armarne i kors och yttrade med dessa strupljud och detta bitande småleende, som utmärkte hans kosackiska natur: — Ah, ah! ... det är verkligen mycket lustigt. Faustina å sin sida som hemtat sig från sitt angrepp och återtagit sin själsnärvaro, närmade sig honom, stödde sin lilla hand på hans axel och jollrade honom i örat med sin inställsumma röst : — Nå väl, min kära svartsjuke, tror ni mig oskyldig nu, och är ni ännu ond på mig? Sanningen att säga, kände han sig litet förlägen öfver sitt uppträdande, men han var icke den man, som ville erkänna sådant. — Ni har icke dessmindre brutit våra öfverenskommelser, brummade han. — Den stackars baronen var så angelägen att få ett möte med sin Dulcinea, svarade hon elakt.