Göteborgsposten – 29 augusti 1867, sida 1

en stor jernbur, hvari presentera sig fyra väldiga lejon. Beväpnad med en piska inträder Batty, gör en bugning för publiken, öppnar dörren ocn stänger in sig i buren, helsad med ett doft rytande från dess innevånare, som ej tyckas det minsta trakterade af besöket. Medelst några lätta vinkar med piskan får han emellertid de ädla djuren att hoppa omkring och öfver sig, lockar dem till sig, sätter sig, lägger sig på dem, allt underkasta de sig, beherrskade at dessa ögon som oafvändt borras uti dem, men så alldeles godvilligt går det dock icke, Rytandet mullrar som en tilltagande åska, det är i synnerhet en stor yfvig hanne, som ej rätt kan förlika sig med situationen, med uppspärradt gap och utsträckta klor tyckes han hvarje ögonblick färdig act rusa på sin beherrskare. Ett ögonblick då Batty vänder honom ryggen för att sysselsätta sig med en mera soglig lejoninna, reser sig det vredgade djuret på bakbenen och med sin väldiga ram nappar det efter piskan som Batty då håller bakom ryggen. Ögonblickligen vänder han sig om, höjer hotande armen, och med ett doft rytande kryper lejonet ihop i ett hörn af buren. Publiken följer representationen med andaktsfull tystnad. Några enstaka applåder höjas, men -Sillenca ljuder det mäktigt befallande genom salongen och allt blir åter tyst, så tyst att man kunde höra en knappnål falla. Batty får nu in till sig en bössa. Efter att åter ha gifvit sina undersåter en befallande vink att hälla sig stilla, skjuter han af ett skott, vid knallen hvarat de alla vildt rytande rusa upp, men tvingas af den allbeherrskande blicken åter att lägga sig. Assez höres nu några röster, som ej vilja att scenen skall lortsättas längre, men djurtämjaren har ännu icke slutat sin roll. Åter tvingar han dem alt göra sina viga språng kring burens jerngaller, kör dem slutligen att lägga sig i den motsatta ändan af buren, öppnar dörren och kastar sig åter ned på scenen, och nu brister den länge återhållda applåden lös, öfverröstad af lejonens rytande. — Sedan ridån fallit afägsnar sig publiken under en tystnad och med en ordning, som tydligt visar huru djupt den spännande scenen gripit dem och huru genomträngda de nu äro af öfvertygelsen att hafva bevittnat huru ett menniskolif hängt på ott hårstrå. Mellan akterna hade man tillfälle att skåda en ny sida af det parisiska spekulationssinnet. Tablåridån var nemligen helt och hållet fullmålad med annonser. Der fick man veta att den största publiciteten vinnes genom att annonsera på teaterridåerna, att det angenämaste sällskapet mellan akterna är Le petit journal, att den bästa fotografen i Paris är Nadar. Man kunde välja mellan Tours Jacques och kolossen på Rhodos, mellan Ze bon diable eller en neger med klocka i magen. Det naivaste tycker jag var att Palais Royalteatern annonserade sin La vie Parisienne, det bevisar åtminstone godt kamratskap. Alla de blå fälten äro att hyra?, ifall ni vill ha plats för något tillkännagifvande. Apropos teater, så har la Nouvelle opera eller Academie Impriale de Musijue, som inskriptionen lyder, nu låtit masken falla — den brädfodring, som hittills dolt byggnadens framsida för nyfikna blickar. Till d. 15 Aug. skulle fagaden framstå i all sin glans, lydde ordern, och redan några dagar förut började nedtagandet af ställningarne. Det är emellertid endast den öfre delen af fagaden som är färdig, den nedre är ännu ofulländad, men byggnaden presenterar sig icke desto mindre som särdeles smakoch praktfull. Sju stora fsönster med hvardera tvenne porfyrpelare med förgyllda kapiteler; mellan fönsterna refflade