Göteborgsposten – 29 augusti 1867, sida 1

5 — NVOULCUOUTJ. —— (p — —— ven Algier har hitsändt arbetare som i sistnämnde galleri etablerat siua verkstäder, der de, ständigt omgifna af en tät åskådarehop, skära kork och brodera saffianstofflor, fläta halm och väfva siden, samt fabricera dessa broscher och ringar af silfvertråd, som att döma efter de priser hvartill de säljas ej måtte innehålla stora qvantiteter at den ädla metallen. Sälja, ja detta måtte också ingå i dessa algierares, tunesares och maroccaners natur, ty öfverallt der någon vrå finnes ledig vare sig inuti eller utanpå expositionsbyggnaden i parken eller utanför dess inhägnad, träffar man på någon sådan der vidbyxad, svartmuskig eller rent svart, turbaneller fezzbeprydd, herre eller dam, ofta tre fyra i kompani som med all gewalt vilja truga på er sina frukter och sötsaker, pipor och tobak, halsdukar och filigramssmycken och hvad de allt hafva att bjuda ut. Som Egyptens gräshoppor hafva de inkräktat expositionen och troligt är att mågen fransman gömmer sig under den pittoreska kostymen, i förhoppning att den skall underlätta försäljningen. Från kolonierna finnas åtskilliga effekter sammanförda från vidt skiljda verldsdelar: kaffe, socker och trukter från Vestindiska öarne, vapen från Senegal, skåp från Cochinchina, indiska pagoder, bord och skrin med groteska skulpturarbeten från Pondichery, kostymer, klädespersedlar, musikinstrumenter o. dyl, som allt kan betraktas mera som kuriosa än som något så särdeles utmärkt. Men kanske åsynen af dessa uppstoppade lejon och tigrar bibringat er liksom mig lusten att skåda dem lefvande. Ja, ja, jag tänker icke fresta er att deltaga i den jagtexpedition som f. n. förberedes till Afrikas öknar; vi kunna få se dem på mycket närmare håll der vi åtminstone kunna vara lugna för att slippa helskinnade undan. Jag menar å Porte-SaintMartin-teatern. Har ni hört talas om Batty och hans lejon? Batty är en lejontämjare som, huru han än tämjt sina favoriter, blifvit tvenne gånger halft ihjälrifven. Nu utgöra visserligen två halfva efter vanlig Sesemansk räknemetod en hel, och följaktligen skulle det vid det här laget ej vara mycket bevändt med Batty, men lejontämjare äro seglifvade och ännu fortfar Batty med sina djertva lekar. Låtom oss således passa på medan det ännu finnes litet lif i karlen, ty mycket kan det ju icke vara som återstår. Vi begifva oss således af till Porte-S:tMartin. Pjesen heter La biche au bois, har i åtskilliga repriser gitvits en tre å fyra hundra gånger, har i år åter blifvit upptagen, omarbetad och omdöpt till La nonvelle biche au bois och har som sådan redan upplefvat sina 70 representationer. Texten är det värsta sammelsurium man gerna kan tänka sig och ni har fullkomlig rättighet att så ofta som möjligt upprepa: Gud, hvad det är träkigt, men hvad som mankerar i den ena ändan så fallerar i den andra, sa bonden om stocken, till ersättning för det puerila innehållet tår ni en uppsättning, hvars make ni sällan eller aldrig får skåda. Dekorationer, kostymer, tablåer och balletter som äro magnifika. Det är nemligen 19 tablåer, så nog är der omvexling alltid. Se till exempel diamantgrufvan, der väggarne skimra af guld och blixtra at ädla stenar; eller sirenernas grotta, der sirenerna komma upp ur jorden och sväfva ända upp i vaket, i de mest förföriska ställningar, omgjordade visserligen endast med ett tunnt tlor kring midjan, men tillika inhöljda i moln at silfverskir, det är en verklig föeriuppenbarelse. I sista tablåen upptages hela scenen af — ——U———ö — — —