Göteborgsposten – 29 augusti 1867, sida 1

lig, då hon hade brutit den formliga öfverenskommelsen att icke låta någon inträda i hennes bostad. Hennes första ingitvelse var att enligt det urgamla bruket kasta sig om ryssens hals för att ställa sig in med honom och leda honom på villospår. Men han stötte henne kallt tillbaka och fäste på henne sitt öga, som sköt grönaktiga blixtar. — Hvar är baronen? frågade han. — Hvad? ... Ni tror ... Ni misstänker ... — Baronen? upprepade han med sin stränga röst. Han drog ur sin gördel en pistol och spände hanen. Denna syn gjorde henne orolig. — Men ... 1 sanning ... stammade hon, ... ni bedrager er ... jag svär er ... hör mig ... blott ett ord. Och hon sträckte ut armarne för att spärra vägen för honom. — Ah! sade han, han är der ... det är bra. — Ack nej! ni misstar er, det är icke som ni tror... Han var ur stånd att höra eller förstå något. Med handen hvarmed han höll sitt ridspö, fattade han våldsamt Faustina och slängde henne mot en möbel. — Plats! utropade han, och, svängande sitt vapen, störtade han sig med ett rytande, som han lånat från steppernas vilda djur, öfver fjedern, som öppnade dörren till boudoiren. Hur läglig hans ankomst än kunde vara, kunde man dock icke säga, att det var som hjelp och hämnare åt den unga flickan. Åsynen af baronen kämpande med henne för att af