Göteborgsposten – 26 augusti 1867, sida 1

tygad om att hvad som händt henne icke var en dröm, kastade hon sig på denna svällande bädd och sprang med häftighet mot väggarne af sitt fängelse. Hon ville skrika, men hennes röst förlorade sig i kupolen under de glas, som voro afsedda att förmildra på en gång himlens azur och solens strålar. På en stol intill sängen voro utbredde med en omsorg, som borde väckt erkännande, alla tillbehör till den mest tjusande morgondrägt. Spetsar och siden utgjorde hufvudbeståndsdelarne deraf. Men Annette såg ingenting af dessa lyxartiklar och, då hon endast hade tanka för två saker, omöjligheten af en ny flykt och nedrigheten af planerna mot henne, föll hon på sina båda knän, lyfte sina hopknäppta händer mot himlen och utropade med sönderslitande stämma: — Min Gud! ... min Gud! ... min Gud! ... Annette förblef länge sålunda försjunken i sin förtviflan, och då hon åter upplyfte hufvudet varseblef hon sina drag, som återgåfvos af spegeln. Hon var så blek, att hon först blef förskräckt; sedan seende sig förändrad till denna grad, kännande sig utmattad af så många strider, plågor och till och med af en lång fasta, aftecknade sig ett melankoliskt småleende på hennes bleka läppar. — Min Gud! mumlade hon med en djnp suck, min Gud! Du är god, du har hört mig, och jag skall dö ... O, tack; var välsignad ... Jag skall dö värdig honom! ...