Göteborgsposten – 26 augusti 1867, sida 1

med sig, sick jag derigenom tillfälle att i min krönika infoga diverse tillhörande årets badsejour. Men först bör jag omnänma ett recept mot tuppar, n. b. Jervande tvåfotingar, som lärer visat sig verksamt fastän jag ännu icke af erfarenhet kan bekräfta det. Man köper sig ett mindre parti talgljus, sönderstyckar ljuset i flera smärre bitar, och så snart konserten börjas, trakteras de sjungande med en qvantitet, lämpad efter antalet. Följden är lika hastig som öfverraskande. Så snart en af sångarne nedsväljt den läckra talgbiten sörstummas sången, vor faucibus hesit som Virgilius säger, man ser tydligen samma gestikulation för att åstadkomma sång som förut, men intet ljud framkommer, på sin höjd en svag reminiscens, som icke förmår störa den mest lättsöfda. Verkan fortfar omkring 48 timmar, hvarefter kuren må förnyas. Den i mitt förra bref omtalade tillställningen af damerna för herrarna blef, oaktadt så sent beslutad, ganska lyckad. Man öfverraskades af en mängd raffraichissementer, deribland frukter och bär liksom anskaffade genom en förtrollning då de här syntes varit omöjliga att på så kort tid uppdrifva, men först och sist öfverraskades man af qvicka och lysande föredrag på prosa och vers af hrr Berg, Svedelius, Böttiger och Strandberg. Item kan jag inregistrera ett kafferep?, till hyllning åt direktionen för nöjena och slutligen en enkel tillställning, med th och en bål, att fira härvarande norska damer och herrar. Fastän man utan öfverdritt kan säga att alla dessa festiviteter voro nästan helt och bållet improviserade och, hvad som är bäst af allt, ganska billiga, motsvarade de dock förväntningarne, ja till och med öfverträffade dem. Om så behöfdes inhemtades häraf den sanningen, att det icke fordras lysande anordningar för att göra lysande resultat, det är menniskans personlighet, icke penningens makt, som skapar sådant. Till undvikande af all slags politisk färg åt testen för norska gästerna föreslog kammarherre Ribbing, å badsällskapets vägnar, första skålen. Stiftsamtmannen Vogt besvarade den. Efter honom uppläste prof. Böttiger ett poem från föreningsfesten 1864 och proponerade derefter en skål för den norska qvinnan. Prof. Aschehoug tackade för denna skål i ett skämtsamt och väl pointeradt tal, deri han framhöll huru mycket det på qvinnan ankom att sammanknyta föreningsbandet och slutade med att höja sitt glas för unionen. Talaren glömde icke att särskildt accentuera den lilla toffelns stora välde. Prof. Svedelius fick derefter ordet. I ett klart och vältaligt språk vidrörde han Norges utveckling under sim förening med Sverige och hvilka jättesteg detta land tagit framåt och åberopade som vittne härpå den af unionskomitns närvarande medlemmar, hvars ungdom sammanföll med föreningens stittelse. Hr Ueland, som uppträdde till svar härå, yttrade några kraftiga ord, men hvilkas innehåll jag ej kunde till fullo uppfatta i anseende till afståndet från talaren, och föreslog till sist en skål för broderskapet. Justitierådet Berg, som besitter den sällsporda gåfvan att förena en ovanlig embetsmannaduglighet med sällskapsmenniskans talang, satte kronan på festligheten genom ett humoristiskt tal, dels på prosa och dels på vers, för damerna af bacsocieteten. Såsom kammarherre Ribbing också i sitt anförande påpekade, har det varit en lycklig tillfällighet för Warbergs badgäster att bland sig se unionskomitns utmärkta ledamöter, hvilka, om än dagens allvarliga värt hindrat dem från att dela badgästernas dolce far niente, likväl om aftnarne glädt oss med sin närvaro. Då jag nu slutligen tager farväl af Warberg för att begifva mig till Borås, hvarifrån sannolikt detta bref kommer er tillhanda, har jag en from önskan till de båda båtegarne Danielsson och Orup (på sista dagarne omdöpt till Borup), att de måtte låta till ett annat år minst fördubbla antalet af segelbåtar, beräknade för badgästernas nöje, ty fyra båtar RETA —