Göteborgsposten – 26 augusti 1867, sida 1

der väggbeklädnaden utan att lemna ringaste spår till reglar eller lås. Om der verkligen funnos sådana voro de så väl dolda, att de undgingo den noggrannaste forskning. Väggarnes höjd var ansenlig; man skulle ej uppnått taket äfven om man satt ofvanpå hvarandra alla de möbler, som prydde denna sällsamma boudoir. Ljuset nedföll dunkelt och obestämdt genom en kupol af mattslipadt glas, från midten af hvilken också nedhängde en ljuskrona, uppburen af ett silkessnöre. Möblerna bestodo af en hvilsäng, liggande nästan utmed golfvet, några stolar och en fåtölj, mjuk och stoppad som allt det öfriga. Ett toilettebord i Ludvig XV:s stil, prydt med fina omhängen och fullsatt med parfymer, upptog den ena af väggarne. En stor venetiansk spegel betäckte helt och hållet den, som var midt emot den silkesmjuka bädden. Väggbeklädnadens damast tjenade till infattning för denna spegel. Framför sängen stodo ett par guldbroderade tofflor, så nätta, att de tycktes vara gjorda enkom för de små fötter, som de skulle hölja. Huru många unga flickor hafva icke dukat under för mindre frestelser. Men Annette var icke en af dessa. Och likasom hon tappert kämpat mot fattigdomen, denna lastens mäktiga medhjelpare i de stora städerna, likaså hafva vi sett henne motstå lyxers frestelser, och denna sista pröfning skulle icke nedslå henne. Då hon återkommit till sans och blifvit fullt öfver