Göteborgsposten – 26 augusti 1867, sida 1

———— — ——— kalla, och en sandbotten, mjuk som en sammetsmatta för dem som ha håg och lust att känna på hafsvattnet, sådant det osörberedt rusar in från Kattegat. Hvad promenader angår, täfla de båda med hvarandra — går man i Marstrand på Dygdens stig så vandra vi dermot hän i vår skuld — om man till Marstrand också räknar Koön, och måhända kännes på sistnämnde ö atmosferen ljufligare än hvad Warberg, utan att en längre utfärd göres, kan hafva att bjuda på. Likaså torde kosthållet, sedt från en ungkarls syn punkt, vara bättre på Marstrands klippå än i det landfasta Warberg, men deremot har det sistnämnda stället obestridligen fördelen af att vara billigare. Desslikes bor man i allmänhet bättre här än i Marstrand och kan, såvida man har kurage att komma hit utan att beställa rum, det oaktadt få logis för bättre pris här. Beträffande läkarevården och badnöjena, båda lika vigtiga, fastän för olika slags badgäster, vågar jag icke uppställa någon parallel, då de senare bero i väsentligaste mån af direktionens för nöjena omsorg och uppfinningsförmåga, vexlande allt etter personerna för året, att arrangera lustpartier. Item vägrar jag positivt att afge en opinion om på hvilketdera stället andra partier bäst uppgöras; individuel erfarenhet måste här ge utslaget, då ingen väl kan begära att en korrespondent, med aktning sör sig sjelf, skall omtala för en större allmänhet hvad endast 40 å 50 personer veta berätta om löjtnant X:s förlofning med fröken 2, eller prosten Å:s med m:ll Ö o. 8 v. Man ser ju hur personer finnas i vår upplysta tid, som till den grad sky offentligheten, att de känna sig högst obehagligt berörda om de blott se sitt namn i de fasliga tidningarna, vore det också i det välmenande syfte att uppmana till efterföljd för välgörande ändamål. Så länge vi svenskar hysa denna skuggrädsla för allt som stöter på offentlighet, blir en för hela vårt land allmän allmänanda — en omöjlighet. Det är förunderligt att man kunnat förmå sig, utan att smått skämmas, tillkännagifva hvilka som komma till och bortgå ur denna verlden. Men ändå förunderligare är det faktum att vi ibland oss år etttusenåttahundrasextiosju post Christum natum hafva sådana Åunga gubbar, som ha en panik för tidningarne af den löjligaste art, som runka på sina ljusa hufvuden åt tidens ondska och som, om salig Kellgren lefde, otvifvelaktigt fått sig en särskild plats bland ljusets fiender. Lyckligtvis har tryckfriheten hos oss vuxit ifrån ferlan och upplysningen tränger, tack vare den, så öfver allt, att förnämitetens och kotteriandans fula fysionomier icke våga titta fram, vore det äfven ur den mest undangömda vrå af en aflägsen badort. En sak, hvari Marstrand utan gensägelse öfverträflar Warberg — för att återkomma till den började sammanställningen — är kommunikationsväsendet, och kan icke Warberg häruti påfinna en förändring till det bättre, befarar jag att det dröjer länge innan badgästernas antal der växer till det önskvärda antalet af 1,000, långt mindre öfvergår detsamma. Då jag truktar att trötta läsaren med ytterligare jemförelse öfverger jag den nu, endast tilläggande att när Warberg tänker på täflingsstriden, bör det också söka så rangera, att posttörbindelsen blir fullt tillförlitlig; ryktet vill nemligen veta att det icke hörer alldeles till sällsyntheterna att bref, här inlemnade, icke kommit adressaterna tillhanda. Hvarest felet ligger, vågar jag icke precist afgöra, men det rådet har jag fått, och meddelar det härmedelst åt andra, att rekommendera alla vigtigare bref. D. 20 Aug. Lhommo propose et Dieu dispose, så äfven med min atresa. En sömnlös natt, som i brist på annat talande motiv tillskrifves Warbergs tuppar, odödliga i åminnelse trots mina och många andras ihärdiga bemödanden att dagligen äta kyckling, gjorde att jag öfversof den bestämda ångbåtslägenheten och nu beslutat att göra hemresan pr postdiligens. Som ingenting ondt icke har någet godt — —