Göteborgsposten – 26 augusti 1867, sida 1

Parisiska Nattsidork) af Alfred de hräehat och Octave Fere. Öfvers. Men hon var ung, hennes mödosamma lif hade hittills förflutit så stilla och lugnt, med undantag af det moln, som någon gång framkallades af tanken på den man, som ej åberopade sina faderliga rättigheter annat än för att fresta henne till ondt, hade hon funnit så många uppriktiga vänner, att denna tanke på döden kom henne att blekna, det stackars barnet, och en tår rullade sakta utefter hennes bleknade kind, när denna dystra tanke återkallade för henne en bild som var henne kärare, än hon någonsin hade velat tillstå för sig sjelf. Hon var fången och, hvad som för ett rent och fruktande hjerta som hennes gjorde detta fängelse farligare, voro dessa ytterliga omsorger, som man tagit för att göra vistandet der så angenämt som möjligt. Rummet var litet och åttkantigt. En tjock matta, mjuk som sammet, betäckte golfvet. Väggarno voro beklädda med dyrbart sidendamast. Mun kunde ostraffadt slå hufvudet mot denna stoppning. Det fanns ingen synlig utgång, och den eller de delar af väggarne som tjenade till dörr, voro sinnrikt dolda un7) Forts. fr. N:o 195.