Göteborgsposten – 24 augusti 1867, sida 1

evI AUSVIT OVE CT ITUGOSMUSLI ett godt stycke öfver lisvets middagshöjd, med ett halft melankoliskt drag öfver den höga pannan, det är sångarnes Nestor, han som. en gång utgjorde k. lyriska scenens förnämsta ; manliga prydnad, som sedan han dragit sig tillbaka från scenen med framgång slagit sig på litteraturen, det är Olof Strandberg. Och mannen der vid hans sida, med den egendomliga profilen, de lifliga gesterna, de spelande ögonen, honom känner ni nog igen, ni såg honom nyss i kyrkan, svängande sin silfverskodda anförarestaf, den han bär med mera framgång och framför allt med mera heder än mången pär af Frankrike marskalksstafven, det är Upsalakörens mångårige, outtröttlige, energiske anförare d:r Oscar Arpi, honom som i främsta rummet förtjensten tillkommer af att Pariserfärden blef icke en dröm utan en verklighet. Känner du mannen der, han som just nu bestiger talarestolen, först högtidligt äskar tystnad och derpå urskuldar sm tillfälliga (af en stark heshet betingade) oförmåga att efterkomma de många röster, hvilka uppmana honom a t hålla ett tal, genom att yttra några å ord, hvilka komma hela församlingen att utbrista i gapskratt? Har du aldrig förr skådat denna trygga, lugna gestalt med det sarkastiskt-godmodiga draget öfver munnen så känner du dock säkerligen mannen ganska väl af de af verklig humor genomströmmade småbitar, hvarmed han på senare tider riktat vår periodiska press. Det är den bekante signaturen Måns Månsson, Nya Dagligt Allehandas omtyckte skizzör, af våra yngre pennar säkerligen bland de bästa, om icke den bästa. Han ser treflig och jovialisk ut der han står med konturerna af sin estomac skjutande fram ett godt stycke utom frackens gränslinier, men så har han äfven sjelf nyligen sagt: ÅJag tycker icke om folk med stora magar, ty de äro alltid i vägen för den, som lider af samma välsignelse. Den unga mannen der, med de intelligenta anletsdragen är stud. J. Centervall, en af koryfeerna i den krets af unga skalder, som under det senare halfva decenniet med framgång från Upsala låtit sina sånger gå ut öfver Sverige. Derborta igenkänner du den angenäma apparitionen af perlan bland tenorerna, den älsklige sångaren Vjalmar IHjort. Den undersätsige gestalten der bredvid med det trefliga anletet, han, hvars klangfulla och omfångsrika tenor vid konserten i kyrkan slog dig med förvåning, är en ung Stockholmstjensteman notarien C. F. Lundqvist, hvilken en gång var hardt nära att uppträda som debutant å K. teatern i intet mindre parti än Rienzis i Wagners bekanta opera. Der se vi en bekant sångargrupp, det är de svenska qvartettsångarne, hvilka genom sina förträffliga röster och sitt musikaliska föredrag bildat en god förstärkning till sångarskaran. Den spensliga, mustacherade sångaren der straxt bredvid pelaren, han som just nu så muntert klingar med en af värdarne, är en af Stockholms mest firade amatörer, tillhörande den qvartett, i hvilkens sångarförbund konung Carl XV sjelf är ordförande. Den der gruppen derborta af 3:ne älskvärda studenter, hvilka midt under det glada stimmet allvarligt synas öfverlägga med hvarandra, bildas af medlemmarne af rese-bestyrelsen, hvilka mottagit det hedrande, men säkerligen äfven maktpåliggande uppdraget, att sörja för sina kamraters öden under den vigtiga färden till och ifrån verldens hufvudstad. Och sedan vi nu med entusiasm instämt i lefveropen för mag. Ernst Björck, i hvilken vårt samhälle har den lyckan att ega en framstående skald och en elektriserande talare, begifva vi oss med vår gäst under armen hem, under det att regnet utsläcker den sista mareschallen i parken och festkomiterade göra sitt bästa, för att komma de ännu qvarvarande välmenta värdarne att tänka på refrängen. Dagen för afresan var kulen, men det låg sol, en värmande och lifvarde sol, i de blickar af oskrymtad hjertlighet och vänskap hvarmed gäster och värdar i afskedets stund tryckte hvarandras händer. Nu ljöd konduktörens obevekliga pipa och snart voro de glada sångsåglarne ur sigte, här efterlemnande det angenämaste minne af en älsklig, en intelligent ungdom, nu en prydnad, i en framtid ett stöd för ett älskadt fosterland, som il denna stund följer dem med sina välönskningar. Från den ena festen till den andra. Samma dag studenterna foro, eller Söndagen på e. m. firade Göteborgs Arbetareförening sin högtidsdag, med en enkel utfart i det gröna, hvilken gynnades af den angenämaste väderlek och väl kunde betraktas som en folkfest i detta ords vackraste betydelse. Den berättelse, som afgifvits rörande sällskapets verksamhet under sin knappt ettåriga tillvaro, kan betraktas som ett af de vackraste allegater