Göteborgsposten – 24 augusti 1867, sida 1

A —— WA ——fester. Kanhända ha de i den berömda rådhuskällaren stärkt krafterna med en eller annan klunk at de ädlaste drufvosafter och bestämdt säkert ha de låtit den verldsbekanta läbska skinskan och medvursten efter sjöresan sig väl smaka. Redan i afton skall den brusande jernvägstränen föra dem fram till målet tör deras resa, till Paris. Ännu endast åtta dagar och jacta est alea! Hurudan utgången än må blifva, ett är dock visst, att i de unga sängarnes sädernesland hundradetusentals hjertan med spänd väntan afvakta den, att om upprikt ga välönskningar kunde uträtta något, de skulle återvända från täflingskampen lagerkrönta hvar eviga en! Körande deras konsert härstädes i Christine kyrka är redan förut så mycket både taladt, skrifvet och — tryckt, att vi tro oss saklöst kunna underlåta att vidare utbreda oss deröfver. Uvartill skulle det tör öfrigt tjena? Hvilken penna skulle väl djerfvas att söka skildra de mäktiga känslor at häntörelse, som icke bloti här utan öfver allt, der den ungdomliga sångarskaran velat dröja, fyllt hvarje åhörares bröst? Ha dessa känslor icke ötverallt brutit fram med okuflig styrka och är icke till slut den rena och upphöjda hågkomst, som dessa oförgätliga toner qvarlemnat i våra sinnen, en dyrbarare och bättre minnesvård än alla granna ord, alla klingande fraser? Vi tro det. Skada att till dessa angenäma hågkomster från den yppersta musikhögtid. som troligen någonsin firats i vår sad, äfven måste sälla sig några, icke fullt så angenäma. Vi mena det otillständiga mångleriet med konsertbiljetter, hvilket bedrefs konsertdagen, till och med at personer, hvilka man haft anledning förmoda icke skulle vilja nedsänka sig till en Låstboms ståndpunkt endast för den lumpna vinsten af några riksdaler. Om en person, för sin egen del, vid ett dylikt tillfälle afstår sin biljett, må det stå honom fritt att taxera det nöje han derigenom går förlustig, huru högt han behagar, isynoerhet nu, då detta nöje knappast kunde värderas, men att till andras förfäng, missbrukande den törstkommandes lika vackra som obestridliga rätt att förskaffa sig platser, först och främst gluffa åt sig (man förlåte oss uttrycket men det är betecknande!) så många biljetter som möjligt och sedermera dermed lika obesvåradt som oförsynt drifva öppen handel, betingande sig en provision, hvars procent af den ursprungliga inköpssumman måste beräknas i hundratal, sådant är allralindrigast sagdt opassande och bör icke passera oanmärkt. Dessa herrar ha för öfrigt icke ett ögonblick dragit i betänkande att sjelfva framstå som agenter för denna nätta, här eljest ovanliga industri och deras bedrifter ha under veckans lopp, naturligen beledsagade med diverse passande reflexioner, gått från mun till mun. Man har funnit att Stibergs branter i staden kunna vara ännu riskablare och framtör allt dyrbarare än i Masthugget etc., etc., kortligen hela denna affär har väckt ett lika stort som föga afundsvärdt uppseende. Den obeveklige regnguden spelade i Lördags på aftonen komiterade för festen i Trädgårdsföreningen ett elakt spratt. Tack vare den glada och gemytliga stämning, som alltifrån festens början intill dess slut var rådande inom laget och de verkligen aktningsvärda försök värden på stället, hr Chr. Frick, gjorde att så godt sig göra lät bestrida serveringen, inverkade dock den gräsliga trängseln, som blef oundviklig, åtminstone icke i någon vid tillfället synbar måtto på aftonens nöje. Om anmärkningar sedermera kanhända här och der försports, så kunna dock komiterade trösta sig med att öfver väder och vind råder endast vår Herre och att de handlat efter bästa förstånd, med särskildt fästadt afseende på att ett så stort antal damer som möjligt skulle blifva i tillfälle avt få se och höra de söta Upsalasångarne, som man vet de svenska damernas största favoriter, något som vi efter sista Lördagen säkerligen litee hvar icke finna underligt alls. Men tyvärr, ödet, som så ofta har sitt finger med i de menskliga beräkningarne, drog ett streck öfver hela denna afdelning af festprogrammet, hvilket dock icke hindrade att ett godt hundradetal damer i det gemena regnvädret höll ut med att i timwar dväljas utanför paviljongen, girigt uppsnappande en skymt då och då al de glada hvitmössorna. Slutligen kröntes äfven deras tålmodiga väntan med den bästa belöning, som de troligen önskade sig. Från verandan ljödo snart dessa toner dem ingen tid sötver och med dem i hjertat gingo våra snälla damer genomvåta, men öfverlyckliga