Göteborgsposten – 22 augusti 1867, sida 1

Men tanken på, att han ej fick låta tillfället att för tjena pengar gå sig ur händerna, förmådde honom att läggs band på sitt raseri. — Nog pratadt, ropade han. Paraden för fjerde representationen mäste börja. Välan, gå ni andra, och gör ett helvetiskt charivari. Det skall finnas en droppe för alla vid soupern! Vid detta lockande löfte togo affärerna sin gång. Ryktet om den nye Herkules hade spridt sig som en blixt. Markisen hade genast påfunnit en för de nya omständigheterna passande skylt, som han hängde ofvanpå passionshistorien, och han inkasserade ytterligare tvenne mirakulösa recetter. Den sista föreställningen slutade framemot klockan en qvart på elfva. Herkules närmade sig honom då och frågade: — Är du nöjd ? — Förtjust; och vi skola gå och klinga tillsammans. — Tack ; jag dricker icke. — Ah, bah! — Nej, drickandet försvagar mig. — Nej? Det är motsatsen mot mig. Hvad önskar du då. — Jag har uppfyllt mitt löfte; uppfylld nu ditt. — För fan! ... för fan! ... mumlade konstmakaren synbart förlägen, det är så att ... man talar icke om saker af sådan vigt så här på måfå; man måste också vara lugn och säker att icke blifva spionerad. — Må vara, låt oss söka upp någon lämplig plats.