Göteborgsposten – 19 augusti 1867, sida 2

tråden mellan Italien och Österrike. Det senare fordrar skarpt att Italien skall uppfylla sina iklädda förpligtelser mot en af dess fördrifna furstar, hvilken Osterrike tagit under sina vingars skugga. Italiens utrikesminister å sin sida visar tänderna mot Österrike. Han har nemligen låtit det italienska ombudet för ordnande af de venetianska arkivförhållandena med Österrike veta, att Italien ej kan gifva sig tillfreds, sålänge Österrike behåller samtliga i de venetianska arkiverna bevarade aktstycken; äfven de som afse Dalmatien, Istrien och det italienska Tyrolen. Sålunda omgifvet at Ryssland, Preussen och Italien, hvilka vilja komma åt hvar sitt stycke af Österrike, utan att nämna de sydslaviska furstendömena, som äfven falka på Österrikes upplösning, har detta skäl att bemanna sig och göra i stor politik. Och denna stora politik skulle vara, att Österrike, utan att derför draga sig tillbaka ur Tyskland, en gång för alla uppgitver sin tyska politik och riktar sin uppmärksamhet mot den östra, ej den tyska delen af sitt välde, att det tager sin stödjepunkt på Pesth och Ungern samt grupperar omkring sig alla dessa befolkningar vid Donau, serber, kroater, rumäner, som frukta Ryssland, allt under det de lyssna till dess intriger, att det binder dem fast vid czeckerna i Böhmen, vid polackarne i Galizien och att det manövrerar djerft, för att kalla till sig den polska racens olyckliga, men lefvande och krigiska qvarlefvor, mot hvilka ryssarne nu utöfva sitt oblidkeliga raseri. Skulle Preussen, sålunda lugnadt för Österrikes framtida hämndplaner, likväl icke upphöra med sin ovänliga hållning emot detsamma, vore dess politik blottad och den ryskpreussiska alliansen en bestämd visshet, som det öfriga Europa måste krossa, ty den skulle då innebära en fara för freden och de svagare nationernas oberoende. Skulle Preussen deremot under dessa förutsättningar upphöra med sin hätskhet mot Österrike, kunde ett närmande emellan de båda staterna ega rum — och det vore en möjlighet, att Preussen komme till besinning af alla de många orsaker, som skilja Tyskland från Ryssland; det skulle måhända erinra sig, att Warschau ligger väl nära Berlin, att Kronstadt ej är långt ifrån Kiel och att Österrike är temligen tråugt för tvenne sjömakter af första rang; det skulle möjligen af samma skäl uppgifva den gamla delningsplanen med . Ryssland af Skandinavien och i stället genom försonlighet mot detta åstadkomma ett närmande; det skulle måhända just för Rysslands skull närma sig äfven Frankrike och ingå i den stora vestmakts-alliansen, som Napoleon söker åvägabringa mot Ryssland, för att hejda detta på dess väg mot Medelhafvet och hålla det inom vederbörliga gränser. För detta måls vinnande är det äfven nödigt att Österrike söker att med Italien träffa en öfverenskommelse, som tillfredsställer det senares fordringar, utan att derför gå Österrikes säkerhet för nära. Om Frankrike och Österrike dertill läte den romerska frågan komma till sin lösning, utan att söka förhindra eller fördröja denna på något sätt, då skulle Italien vara med de starkaste band förenadt med dessa makter, och sålunda skulle hela Enropa stå som en man mot Ryssland — ty England skulle naturligtvis skynda att ansluta sig till en koalition, som erbjöd så mycken säkerhet med så ringa fara. Och ännu en gång skulle på detta sätt en varaktig fred kunna betryggas samt de nedtryckande, alltför tunga krigsbördorna lättas, under det civilisationen åter kunde lyfta sig på fria vingar, menniskosnillet rikta sin uppmärksamhet på annat än tändnålsgevär, solljädersgevär och kanonsprutor och den stora handling bringas till mognad, som skall en gång påtrycka vårt tidehvarf dess skönaste, dess stoltaste prägel: Reformationen, i hvars hägn fördragsamheten och menniskokärleken åter skola gå i blom och den partikularistiska ensidigheten, den småsinnade egoismen försvinna i broderlighet och enhet, hvilka äro medvetna om sitt mål och kunna verka för större och högre saker, än blott det lilla jagets tilliredsställande och gödande. En af Frankrikes pålitligaste officiösa tidningar, Patrie, bekrättar nu, att Moniteur snarast kommer att meddela åtskilliga åtgärder af administrativ och politisk natur, som kejsar Napoleon anbefallt. — Man väntar sig, att kejsaren häri skall förverkliga åtminstone en del af hvad han förut utlofvat, fastän vice kejsaren lyckats kringgå det. Underligt skulle det dock vara, om kejsaren anbefaller fullt frisinnade åtgärder i samma ögonblick, som hans regering förbjudit hållandet at den beramade mternationala kongressen fär arhefarafäreningar fas kamitån fär den