Göteborgsposten – 19 augusti 1867, sida 2

sig derom och anhöll, tryckande ned honom med hela tyngden af sin fruktansvärda näfve, att få halla honom qvar i fem minuter på botten af badkaret, som tjenade honom till bassin. Han var nära att qväfvas, och hans armar, fästade ut efter kroppen under simfenor af vaxduk, som utgingo från axlarne, tilläto honom icke att försvara sig, då den stora gröna apan från Mogol, seende sin kamrats fara, tog ett språng på bonden och, låtande honom i sin tur sticka hufvudet i det smutsiga vattnet, bestraffade honom efter förtjenst och befriade på samma gång underdjuret. Man kan i ortens tidningar från denna tid återfinna beskrifningar om detta utomordentliga drag af klokhet hos en fyrfoting. Man inser också, i hvilken grad en dylik tilldragelse skulle öka den stora gröna apans rykte. För att återkomma till Pegriot, kan man nu förklara hans underliga gymnestiska rörelser. Den stackars satan erhöll icke tillstånd att hemta frisk lust annat än om natten och efter att hafva tillbragt dagen i denna vaxdukskostym med armarna sträckta utefter kroppen, benen fastbundna i ett fodral, liknande stjerten af en skäl, hufvudet betäckt med en grön blår-peruk, räckande ända ned till axlarne, hade han stora behof af att sträcka ut sig. Men också väntade han just icke att blifva igenkänd och tilltalad vid sitt öknamn, som det nu händt honom och hans häpnad är derföre lätt förklarlig. Men säg mig återtog han, hvem du då ändtligen är.