Göteborgsposten – 16 augusti 1867, sida 1

missödet att både komma efter och komma för sent. Det är således fara värdt att den nu nedsatta befästningskomitäns arbeten först och trämst skola bekräfta att vi kommit efter?, och dernäst att om vi vja följa med uppfinningarne inom artillerivetenskapen, så fordras dertill ofantliga uppoffringar; men när riksdagen efter lifliga strider medgifvit dessa uppoffringar och gjort dem, så skall en återigen nedsatt befästaingskomit konstatera det sorgliga faktum att vi ånyo kommit efter, medan artillerivapnet under tiden tagit ett eller flera jättesprång framåt. Det är äfven en annan sida af vårt försvarsväsende som kan ingifva stora bekymmer. De begge nordiska tolken äro de som längst inom hela Europa åtnjutit fredens vålsignelse och menliga inverkan. Vi ega ingen praktisk erfarenhet i den nyare krigskonsten; men vi tro oss ega den och vi äro stolta deröfver. Det så väl hos Stockholms stadsfullmäktige som inom andra städer väckta förslaget om förändrade bestämmelser i atseende på den kommunala rösträtten, är en högeligen intressant fråga, som gestaltar sig till att blifva brännande. Det går ut på att få den stora rösträtt som bolag och enskilda personer med betydligare förmögenhet ega, inskränkt. Denna rösträtt har väl ännu icke här åtminstone blifvit missbrukad, men att den kan missbrukas, är obestridligt. Hvad som gör att denna fråga nu är af stort intresse, är en särskild omständighet. Det torde nemligen vara första gången som de begge extremerna, de radikalt-liberala och den nya riksdagsordningens ifrigaste motståndare, arbeta gemensamt för samma syftemål, men af alldeles motsatta bevekelsegrunder. Det är klart och behörigt att de förra skola påyrka en liberalare grund för den kommunala rösträtten — således en förändring i kommunallagen. Den nya riksdagsordningens ifrigaste motståndare äro förtjusta öfver de liberalas yrkanden, och tillönska dem all framgång, men alldeles icke af aktning för menniskovärdet, utan af helt andra och alls icke upphöjda bevekelsegrunder. De skola nemligen säga: vi anmärkte det oriktiga deri, att valen till riksdagens första kammare byggdes på en så löslig grund som kommunallagen; vi förntsägo och förutsade alt denna grundval snart skulle rubbas; men man ville ej höra på oss, och det revolutionära partiet, med ministören i spetsen, var alltför slugt att ens låtsa om de faror för hvilka den nya riksdagsordningen snart skall utsättas. Nu må gerna våra förutsägelser gå i fullbordan-. Men hvarföre önska de så? Är det på grund af en plötsligt inträffad öfvergång till de demokratiska grundsatserna? Långt derifrån. Om någon väsentlig förändring i den kommunala rösträtten blir at riksdagen beslutad, så hafva de konservativa i och med detsamma fått vatten på sin qvarn. De skola ifrigt påyrka regeringens bifall till denna förändripg under förhoppning att derigenom bringa regeringen i trångmål, ty de hoppas att regeringen — som har genom det af henne tramlagda, på kommunalförfattningen baserade representationsförslaget, iklädt sig ett moraliskt ansvar inför nationen i afseende på den nya riksdagsordningens orubblighet — icke skall sanktionera några törändringar i kommunal-lagen. Då är med ens enigheten mellan andra kammaren och regeringen sprängd och en ministörfärändring är oundviklig. Detta är de konservativas innerligaste önskan, ty de drömma, äfven vakna, alltjemt om hämnd på den minister som beröfvat dem deras heligaste rättigheter. I Jag tror dock icke atv deras önskningar, skola gå i fullbordan i den riktning, som de hoppas och beräkna. Om jag icke allt för mycket missraknar mig, skall den åsigt äfven vid nästa riksdag göra sig gällande, som 3 AASE