Göteborgsposten – 16 augusti 1867, sida 1

— Och du har följt mina iustruktioner? — Under lås och bom som en skatt, sade hon. O, jag är icke så dum, mitt lam; jag litar icke mer än skäligt på den skåälmen Vert-de-Gris; jag tycker han ser så bakslug ut sedan någon tid. — Det är tillräckligt att öppna ögonen på en. Om han visade tecken att vilja rymma, blixt och dunder! — Se så, min hundunge, sade hon närmande sig till honom, det fattas dig nagot? ... Säg det åt din Nini. — 4, det fattas ... det fattas mig ... utropade han med sin af ruset upphetsade röst, det fattas mig att Mimi ruinerar oss, undergrifver oss, äter ut oss med sina märkvärdiga djur, och att det icke kan fortfara på detta sätt. — Är det hans fiskmenniska? — Gå för fan med hans fiskmenniska. Jag kan skaffa en dylik i morgon, om jag vill. Likasom jag icke visste, att det är ett kräk från barriere Montmartre. — Det är då hans gröna apa, således? — Nåväl, ja! det är hans gröna apa; detta afskyvärda djur som kommer alla nöten att löpa dit. — Är du enfaldig, min stackars älskling? sade hon. — Hva falls, enfaldig! Hvad vill det säga? — Det? Nå väl, stora dumhufvud, det vill säga, sade hon närmande sig till hans öra, att om hans apa förargar dig, måste vi gifva honom en klimp (förgiftad rätt). — Ah, blixt och dunder! utropade han dragande henne till sig med en teatralisk och grotesk åtbörd för att bevisa henne sin förtjusning. Hvem har vågat säga