Göteborgsposten – 16 augusti 1867, sida 1

— Ett äpple! skrek varginnan, du hur ett äpple du? och du låter mig förtorka strupen med denna sill, som är så salt! Tag hit det! tag genast hit det! ... Den lille gossen lemnade sin plats och kom ödmjukt att lemna äpplet till den kolossala qvinnan, som till belöning kastade på hans ben tennskålen, som hade innehallit sillen. Han föll omkull; Desire Poucet upplyfte honom skyndsamt på sina armar och hviskade honom helt sakta i örat: — Gråt icke ... vi skola snart smyga oss bort. Emellertid anlitade Asperginos oupphörligt bränvinet. Hans ögon lifvades, de kastade i mörkret olycksbådande blixtrar. — Se så, sade varginnan, nu sedan ni proppat i er, till kojs med er ungar. Till sofrum begagnades den ena af de båda stora vagnarne, som tjenade karavanen till resvagn. Man körde in dit huller om buller alla de små olyckliga, Desir inberäknad, och efter att med sin älskvärda stämma hafva gifvit dem befallning att sofva, vände varginnan om, och gick tillbaka till sin herre och mästare, som fortfarande satt hopkrupen framför lampan bredvid den tomma buteljen. Djuret antog då en smekande ton, som gjorde henne ännu afskyvärdare, och med anspelning på Asperginos tystnad yttrade hon. — Nå, min älskling hvad fattas dig då? Denna röst drog honom ur hans reflexioner. — Ligga barnen frågade han? — Ja.