Göteborgsposten – 14 augusti 1867, sida 1

henne från sin man, hos hvilken nedrigheten och cynismen alltid voro en följd af fullkomlig beräkning. För öfrigt var resultatet detsamma hos dessa båda personligheter. När varginnan var mätt, tänkte hon på sina egna ungar, om det återstod någontlng; hvad de andra beträffar, tillät man dem att tigga i de vandrande restaurationstält, som voro uppslagna rundt omkring, och när de skreko af hunger slog man dem på det, som det afskyvärda paret uttryckte sig, de åtminstone skulle ha någonting att skrika för. För öfrigt fanns der ingen partiskhet; deras kamrater blefvo på samma sätt behandlade, men, som de voro klenare och at ömtåligare kroppskonstitution, ledo de mera och tränade småningom bort. Det fanns dessutom en medlem af truppen, som läsaren icke skall blifva ledsen att lära känna eller igenkänna. I de goda tiderna hade Asperginos kostat på sig en Pierrot, men sedan affärerna blitvit så klena, drog han in denna befattning, lemnande den åt en pojke om tolf eller tretton år, insvept i ett slags ödlekostym och som, tack vare färgen på denna trase, erhöll det pittoriska tillnamnet Vert-de-Gris. Vert-de-Gris var vår vän DesirG Poucet, — tummeliten med ett ord. , 2 (Forts.)