Göteborgsposten – 14 augusti 1867, sida 1

gagnat sig af en tillfallig ensamhet för att luta på glaskupan, som ej på något sätt var fästad, och krafsa fram de derunder förvarade smyckena. I brådskande hast måtte det ha gått emedan halsbandet vid tillfället gått sönder och perlorna hittades kringströdda på golvet. Af tjufven deremot fanns intet spår. Han var och förblef borta och drottningens smycken likaledes. Telegrammer afsändes genast till London och andra städer der man antog att tjufven skall infinna sig med sitt rof, men ännu har man ingenting hört af honom. En stor portion djerfhet har den tilltagsne varit utrustad med, ty stället kan ingalunda anses obevakadt. Ett par tre polisagenter vandra dagligen gångarne upp och ned, flere af de omgitvande utställningarne hafva sina särskilda agenter, sjeltva kommissariens bord befinner sig i närheten och de korsande gångarne göra att man hvarje ögonblick kan blifva tagen på bar gerning om man något olofligt förehatver. Men så är det, tilltället gör tjutven, och detta tyckes denna gång batva varit gynnande. Af skadan blir man vis, det är klart, så äfven här. Nu äro vakterna fördubblade och stränga order utdelade att ingen får lemna sin post utan att vara ordentligt aflöst. Man törs numera icke ta sig en pris snus utan att få ett par polis-argus-ögon spända i sig och jag gratulerar den som försöker ta några profver. Berättelsen om stölden spred sig naturligtvis som en löpeld och hvart man kom och stötte på en landsman var alltid första frågan: Har du hört att drottningens perlor äro bortstulna. Innan qvällen var historien känd af nästan hvarje skandinav i Paris och troligen kommer äfven jag för sent med min berättelse, ty olyckor spörjas nog. Måtte jag nästa gång kunna hafva att berätta att bedragaren blifvit knipen. Gregorius.