Göteborgsposten – 14 augusti 1867, sida 1

vid Smedjegatan. Gölebo —— L—— — aflägga sin protest och gifva sitt missnöje tillkänna, men skulle det exemplet följas finge nog skyltfabrikanterna fullt upp att göra, ty hvem är som ej berömmer sin utställning? Mellan konkava och konvexa speglar, der man har det nöjet att än se sig i förstorad och än i förminskad skala, för att ögonblicket derefter finna både sig och graunarne ställda upp och ned, gå vi vidare. Här håller en herre en föreläsning i anatomi, och plockar dervid sönder en konstgjord menniska bit för bit och blottar de menskliga skröpligheterna ända intill ryggraden. Straxt bredvid visar en annun en sinnrik riknemaskin, hvarmed han på några sekunder räknar ett de längsta multiplikationstal, som skulle fordra timmar att kollationera riktigheten at, hvartill han småleende inbjuder, viss om att ingen gör sig besvär dermed utan att man för att slippa, heldre tror honom på hans ord. Från anatomisterna komma vi in till bandagisterna, men lemna deras gördlar och inrättningar, lyckliga att ej behöfva hålla på och stöka med dem. Här komma vi till en rad af salonger upptagande olika föremål, knifvar och saxar, sängar och madrasser, trästolar och enklare husgeråd, tennoch pläter-arbeten, parfymerier som kunna nästan bedöfva en genom sina starka dofter o. s. v. Vi kunna tryggt gå förbi dem. Icke för att de i sitt slag icke äro värda uppmärksamhet, men, som sagdt, hvardagsartiklarne har man ju nog af att sköta med i det dagliga lifvet. Det behöfva vi icke ge oss af till expositionen för. Låt oss deremot dröja en stund i denna blomstergård, som här breder ut sina doftande rosor, sina böljande ax och sina läskande frukter. Sade jag doftande? Förlåt, det sitter ännu qvar från parfymörerna straxt bredvid. Här äro doft och smak landstörvisade. Det är blott ögat som skall smekas. Dessa blommor och frukter äro nemligen konstgjorda och lyckas utmärkt imitera naturen. Vi kunna ju emellertid slå oss ner här i den skuggiga och blomsterrika bersåen, sluta vår vandring för i dag och i stället causera litet om den stora nyheten som här cirkulerar man och man emellan, af svenskar åtminstone och som troligen är känd hemma långt innan detta bref hinner fram. Hvem har icke läst den spännande historien om Drottningens Halsband. Framtida romanförfattare kunna nu skrifva ett verk numro två med denna titel, men vi äro ännu blott vid uppränningen af romanen, hvars fortsättning emotses med spändt intresse. Bland dyrbarheterna i den svenska afdelningen figurerade ett halsband, ett armband, örhängen etc., med vidtogad upplysning att de voro förfärdigade af svenska perlor, fiskade i Lappland och tillhöriga drottningen al Sverige. De lågo utbredda under en hög glaskupa, som skulle skydda dem för dam och obehöriga fingrar. IH. Maj:t konungen, hvilken, som jag i mitt förra bref nämnde, väntades i Fredags, ankom mycket riktigt nämnde dag och emottogs oaktadt sitt inkognito vid Lyon bangården af kejsaren, som for honom till mötes derstädes. Redan tidigt på Lördagen var kung Carl nere i expositionen, der han bl. a. äfven aflade ett besök i franska tatvelgalleriet och tycktes med mycket intresse sysselsätta sig med dess produktioner, hvarefter han begaf sig in den historiska samligen. Nå väl? Emellertid lär han äfven hafva varit inne i den svenska afdelningen der han. också tagit sin höga gemåls smycken i ögonsigte. Straxt derefter, — vare det nu sagdt utan all slags insinuation — upptäcktes af en svensk familj att de kungliga perlorna voro sin kos. Någon djerf besökare hade be— — —L —