Göteborgsposten – 13 augusti 1867, sida 1

— Amelie är äldre än du. — Hvad gör det? — Och dessutom har hon tillbragt sitt lif med att vårda sjuka, det vet du väl? För öfrigt äro alla dessa förklaringar obehöfliga. Din plats är icke här, och jag förbjuder dig att komma tillbaka hit. Ett i verkligheten bortskämdt barn, som hon var, närmade hon sig icke destomindre Leonard. — Så han yrar! sade hon. Hvad säger han då? — För Guds skull tig, och för bort vår far, sade Amelie med sakta röst och bedjande ton. — Hvarför det? frågade den unga flickan helt förvånad. — I Leonards intresse. Jag skall förklara dig allt; men i himlens namn, för genast bort vår far. Hr Portin, som närmade sig Christine för att taga henne i armen och föra bort henne med eller mot sin vilja, hejdade sig plötsligt, emedan han tyckte sig igenkänna några namn, som Leonard uttalade. Amelie hade icke en bloddroppa i sina ådor. — Nå väl! lilla pappa, sade Christine, slående sina båda armar omkring sin far med smekande min, vi äro då mycket onda på vår stackars lilla Christine? Se så, lägg bort er allvarsamma min, bjud mig er arm och kom att ledsaga mig. — Hvart då? frågade juveleraren med en obetydlig misslynthet. — Till mitt rum, min herre. Vi skola gå på bal i afton hos hertiginnan, och jag vill, att ni skall se min