Göteborgsposten – 9 augusti 1867, sida 1

— Må man icke låta någon stiga upp, återtog Frederic, som såg, att den unga flickan icke kunde besluta sig att säga, hvad hon hade på hjertat. — Det vore redan något, återtog hon, men det finns en annan fara; man kan vilja transportera honom annorstädes. — Hvart då? — Jag vet icke ... till en vän ... till hans patron kanhända ... — Men, frågade Fråderic något förvånad, ni har nyss sagt mig, att den unge mannen arbetade hos er hr far? — Jo, jo, stammade den unga flickan. Derefter tillade hon med en ansträngning att göra sin röst stadigare: Det är just denna transport till min far, som man måste undvika ... till avad pris som helst. — Kanhända skulle hr Leonard likväl bli bättre skött der, invände Frederic, allt mer och mer förvånad. — Det är mycket möjligt, men det skulle kunna medföra stora olyckor ... ja, min herre, stora olyckor! ... O, af nåd, fråga mig icke, utropade hon med en bedjande åtbörd, jag kan icke svara er. Allt hvad jag kan göra er är att bedyra er inför Gud, att intet personligt skäl leder mig, då jag framställer denna begäran. Jag lyder tvenne heliga pligter, och jag söker att förhindra en dubbel katastrof ... Ni tror mig inte sannt? — Ja, mademoiselle, svarade han med en vördnadsfull och öfvertygad ton, för hvilken hon blef honom djupt tacksam! olyckligtvis är min makt mera inskränkt, än ni förmodar. Det är mycket möjligt, att er hr far eller någon