Göteborgsposten – 9 augusti 1867, sida 1

taler? Huru skulle de kunna känna något om utländska lån, om utländska bolag till förbättrande af städer, om grufvor, ineller utländska, om hotellbolag, utländska kanaloch bevattningsbolag, om ångbåtsbolag, finansbolag och bankbolag med afdelnings-kontor öfver hela verlden; och huru skulle de kunna bedöma de speciella förhållanden, under hvilka ett bolag, som utgifvit alla de aktier det kan, under ett dussin olika namn tvingas att erbjuda nära dubbelt så höga räntor som finansministern gifver? Enskilda personer kunna iregelnicke känna något om allt detta. Alla deras sysselsättningar och egenskaper utgöra en motsats till den noggranna och misstänksamma undersökning och forskning, som är nödvändig för stora och vågade köpmanstransaktioner. Den som har hutvud för. sådant bör göra såväl nationen som sig sjelf gagn dermed, ty det är icke för mycket tolk här i landet som förstår t. ex. våra Jernvägars affärer. Men de aldra bästa hufvuden i landet, vare sig i öfvereller underhuset, vid våra domstolar eller i City erkänna sig ur stånd att förstå en del af dessa jernvägsaffärer eller att återgifva dem lif och ordning. Detta är emellertid de klasser — vi behöfva och böra ej uppräkna dem — som äro orsaken till att den allmänna krediten vexlar så märkvärdigt emellan ebb och flod. Det bör tilläggas att de just nu förstört det mesta af sina penningar eller åtminstone bragt dem i fara, och äfven om de hade drömmar som stode högre än girigheten, så skulle de icke åter kunna blifva offer för bortkastadt förtroende. Men det är tillgång på penningar? Det finnes alla dessa millioner i banken och i City ja många millioner mera än vid någon föregående kris af samma slag? Ja, detta är fallet, men vi erinra om att största delen af dessa penningar tillhöra icke de stackars bedragne, som äro färdiga att kasta bort sina besparingar på hvarje vågsamt företag, huru mycket detta än må ligga utom deras sfer och förstånd, utan dem hvilkas erfarenhet och ställning sätta dem i stånd att intaga en klokare och säkrare hållning i dylika spekulationer. Detta kunna de likväl icke göra utan att den mera lättrogna allmänheten straxt träder fram. Det är denna som skapar skörden för den professionelle kapitalisten. För närvarande är denna allmänhet utmattad och krossad. Den har hvarken penningar eller mod. Den har förlorat förtroendet för sina gamla drömmar och har ej håg och medel för att invagga sig i nya. Då den nu således icke kan eller vill gå i spetsen står allting stilla, och vi måste invänta denna ominiösa och nästan oföränderliga period af tio år, som skall återgifva alla våra privata kapitalister, man och qvinna, gammal och ung, deras kapitaler och deras förtroende, och hvilken skall kulminera i en ny feber, en ny sammanstörtning och en annan tingens ordning, liknande den hvilken vii detta ögonblick se omkring oss.