Göteborgsposten – 9 augusti 1867, sida 1

alla andra bjuda under densamma för att få kunder och ej behöfva låta penningarne ligga overksamma i deras kassakistor. Det är samma förhållande som med Midas — guld rundt omkring, men ingen förmåga att använda det. Och på samma sätt är det öfverallt. Under tiden äro otaliga bolag, med nominella kapitaler, som det är svårt att beräkna och knappt möjligt att öfverskatta, insolventa och ur stånd att erhålla lån på hvilka vilkor som helst. Ju mera de begära dess mindre få de, och den gamla skildringen af kullstörtade magasiner med säd som ruttnade bort, der den låg, midt ibland en af hunger döende befolkning, har sin tillämplighet på bankerna i London. Aldrig förr fanns så mycket penningar och aldrig var så stor brist på dem. Många tusen af bergadt folk, af förnämt tolk, af för rika ansedt folk veta ej huru de skola bära sig åt med de penningar som de ega i någon nominel form, men hvilka de icke genom någon process kunna konsolidera eller bringa i en användbar form. Ju mera penningar det finnes, dess värre för dem som icke ega dem. Så tänka de åtminstone. Folk frågar allmänt efter orsaken till denna tingens ställning, och ingen kan undra derpå. Om en orsak kan upptäckas, så kan äfven ett botemedel finnas; eller ock kan man visa att sjukdomen är inbillad och att oordningen i organismen icke har någon verklig tillvaro. Måhända är det fruktan för krig. Visserligen skulle den person vara djerf, som ville ansvara för att det icke skall bli krig nästa år. Det gifves så många nu för tiden som önska att Frankrike skulle börja krig med Preussen. Kanhända denna önskan är fader till tanken, kaphända bilda så mångas önskningar ett godt tillfälle, eller kanhända en nyckfull verld måste ha sin vilja fram, så att hvarken Frankrike eller Preussen kunna stå emot. Men såsom det synes oss behöfver man icke alls spekulera öfver utsigterna till krig, och den fråga som ligger framför oss är af en mera huslig och hvardaglig karakter. Vi behöfva ej blicka öfver Kanalen, ifall icke nyfikenhet eller sjelfbelåtenhet skulle föranleda oss att se efter om våra grannar icke äro mycket lika oss sjelfva. Det enkla faktum är att den britiska publiken, som alltid undergått ebb och flod i fråga om det allmänna förtroendet, nu helt och hållet förlorat detsamma. Man har i gamla böcker läst om att Themsens vatten sjunkit så djupt, att folket kunde gå torrskodda ötver densamma. Hade denna ebb inträffat så hastigt som en timma efter flodvattnet, så skulle detta vara en passande bild af det närvarande tillståndet. Den stora kommersiella flodens bädd är fullkomligt torr. Det var ännu för halftannat år sedan en bergforss; nu är det blott gyttja, stenar och spillrorna af tusen olyckor. Men elementet är moraliskt och icke materielt, och då vi se oss omkring efter hvar det allmänna förtroendet finnes, så måste vi skåda vida omkring och måhända mycket långt ned, ty den ström som stiger och taller och hvart tionde år gifver en öfversvämning uttorkar äfven hvart tionde år; och detta senare vet en viss klass af ingeniörer så väl att använda. Det gifves intet kapitel at vår historia och våra förhållanden som är så sorgligt och smärtsamt att berätta. Vi vilja ej uppräkna klasserna — de ha ofta blifvit uppräknade, och att detta skett riktigt har blifvit bevisadt af mången lista på ruinerade aktieegare. En mycket stor del at våra visa, kloka, måttliga, förnöjda och högst kristliga landsmän och landsmaninnor ha intet emot att löpa litet risk för att erhålla något bättre ränta på sina penningar än de kunna erhålla at den funktionär som alltid stryper pungen och kallas finansministern. Hvad helst de ha, så behöfva de litet mera — än litet mera för barmhertighetsverk, än litet mera för dem sjelfva 0. s. v. Om deras vänner råda dem till försigtighet — hvilket vänner icke alltid göra — leta de reda på någon annan som gitver dem råd hvilka mera öfverensstämma med deras egna önskningar, och det är sällan som de ej finna någon sådan. Men huru skulle de kunna veta något, stackars varelser — och stackars varelser äro de, om de blott sjelfva visste det — om jernvägar med ett dussin bibanor, ett dussin eller mera parlamentsakter och ett dussin olika slag af kapi