Göteborgsposten – 7 augusti 1867, sida 1

2——————7—7—7—7—— lat, men aldrig tillgripit skogen. Han är en man med förvånande energi, och på sina tastighetsförsäljningar har han vunnit betydligt; men då hans affärsrörelse naturligtvis måst bedrifvas med lånta medel, så har han oftast fått betala höga räntor och provisioner. Han egde då fallissementet inträffade den största privata husegendom i hufvudstaden, och han hade just nu genom en kostsam reparation försatt den i ett förträffligt skick. Hans stat visar ett ej obetydligt öfverskott, och om tillgångarne icke realiseras desto ofördelaktigare, så torde de lemna ej blott full liqvid, utan äfven en behållning. Ehuru ogerna, nödgas jag återkomma till frågan om Stockholmsskarpskyttarnes obetydliga deltagande i fältmanövern. Man hade klandrat att den trupp mot hvilken de skulle operera vid Drottningholm, så hastigt fick order att retirera, att de förra endast fingo lossa några skott. Man har velat tyda det som en missaktning mot skarpskyttarne. Men det kan hafva varit en åtgärd dikterad af försigtigheten. Man torde ej böra förbise att äfven emellan den verkliga militären, de strängt disciplinerade, somästridde mot hvarandra, gick stundom ganska hett till under vapenleken. Det var icke alltid lätt tör befälet att förmå manskapet draga sig tillbaka, då de bletvo lifvade. Kadetterna och Sjöhussarerna (så kallas skärgårdsartilleriet) bultade på hvarandra ganska grundligt. Dragonerna och hästgardlsterna svedde hvarandra icke så litet. Det är ju möjligt att något dylikt kunnat inträffa mellan skarpskyttarne och deras motståndare, — om då någon eller några af de förra skadats, och det är ju äfven tänkbart? Männe de skulle tunnit sig belåtna eller tillfredsställda om de gitviv lika för lika? Man har sagt att skarpskyttarne skulle inlagt mera gloire om de sått intaga defensiven istället tör offensiven. Visserligen ganska möjligt, men lika, kanske mera sannolikt, är att konflikterna derigenom blifvit ganska betänkliga. Det unga blodet i skarpskyttarne svallar säkerligen lika fort, antingen de uppträda offeller defensivt, och hos de verkliga soldaterna torde förhållandet vara enahanda. Man kan ju tänka sig att den klandrade åtgärden var ett försigtighetsmått? Aftonbladet har nyligen meddelat ett märkligt litterärv fynd af manuskripter på herresätet Engsö i Westmanland. Detta fynd gjordes af en bokälskare som tilltälligtvis kom dit. Många sådana fynd skulle sannolikt kunna göras på andra herresäten. Jag är i tillfälle att meddela en ganska intressant litterär notis. Det är bekant att på Fersenska herresätet Ljung i Östergötland förvarades en mängd handlingar och handskrifter rörande frihetstiden. Af missförstådd pietet för hänsofna slägtingar har den siste egaven af Ljung vägrat hålla dessa skrifter tillgängliga för historieforskarne. Men en anförvandt till nämnde egare af Ljung har nu fått illstånd att utgifva riksrådet grefve Axel von hecsens egenhändiga anteckningar, hvilka omatta tiden från 1719 till början på 1790-talet, och hviika äro af stort historiskt intresse och krifna i ett utmärkt vackert språk. Förlataren, som föddes förstnämnde år, spelade en rigtig roll under frihetstiden och var tre gånger andtmarskalk. Dessa anteckningar komma att utgöra 2 eller 3 band.