Göteborgsposten – 2 augusti 1867, sida 1

oo FAMe Frrrfttiorkkvs TT LuAa 4 77 —— ————— — a ställt sig på insurgenternas sida. Antinen berättigade i sitt hat eller icke, ha dock e kristna på ön blott en tanke — deras egen ch derasålands befrielse från turkiska regengen. Grekerna på fasta landet må ha uppj ggat dem, men kandioterna sjelfva ha i alla ändelser blifvit helt och hållet väckta af enna samma uppeggelse, af de hemliga uppnaningarne från sina anförvandter i Hellas. Jpproret må ha predikats utifrån, men de ha arit de ifrigaste och mest nitiska bland beännare af hvad som sålunda predikats. Turkiska regeringen behandlade till en örjan saken på sitt vanliga långsamma och obeslutsamma sätt, till hälften föraktande inurgenterna, till hälften fruktande att behandla lem med stränghet för att icke derigenom iteruppväcka den orientaliska frågans blott till nälften besvurna spöke. Men en kort tids srfarenhet öfvertygade Porten om, att en sålan politik, ifall den fortsattes, skulle framkalla ett långt och måhända olyckligt krig. Den sände derföre förstärkningar och beordrade en stor sjöstyrka till ön. Men befälhafvande Paschan hade ej energi nog för att kufva insurgenterna, understödda som de voro af grekiska konungariket och, ifall ryktet säger sannt, äfven af greker i länder som stå på ännu vänskapligare fot med Porten. Likväl synas de turkiska trupperna snart nog ha förmått att vinna herraväldet ötver slättlandet, alldenstund insurgenterna troligen företrädesvis valde positioner bland bergen. Men hurudant kriget nu än var, så var det dock icke tillräckligt fördelaktigt för turkarne, tills sultan sände sin veterangeneral Omer Pascha för att taga öfverbefälet. De turkiska trupperna voro troligen ofta segrande, men ändock undertrycktes icke upproret; och så länge ett sådant uppehåller sig sjelft skall verlden tro på dess framgång och gradvis förmås alt sympatisera med det. Den fortfarande striden på Kreta hade en mycket olycklig inverkan på turkarnes inflytande och anseende. Hellenerna måste ha ansett segern såsom nära nog vunnen, då fyra af de fem stormakterna vände sig till Porten tll förmån för öns oberoende. Den engelske utrikesministern afhöll sig visligen från att gifva något råd, och det ser ut som om nu händelserna rättfärdigat hans förutseende. Det är, såsom oftast fallet är vid revolutioner, mycket som å båda sidor kan sägas. Majoriteten af oboarne är utan tvifvel kristen, och de kristna fordra alla oberoende. Enligt den kodex som nu är gällande i Europa borde följaktligen ön at Porten öfverlemnas till en regering för hvilken den hyser förtroende. Turkarnes svar härpå grundar sig på hvad som för deras rikes bestånd är nödvändigt. De säga att ön blott är en provins, som ej har rätt att skilja sig från ett rike af hvilket den utgör en del, och de hänvisa derpå att man, genom att gifva efter för fordringar på oberoende hvarhelst det råder missnöje, blott gifver anledning till nya anspråk, tills riket blifvit beröfvadt provins efter provins genom utlandska intriger. Detta senare resonnement skulle dock knappt ha blifvit erkändt trots folkets klart uttryckta vilja, ifall ej vapenmakt hade gifvit styrka deråt. För närvarande åtminstone är dock nu upproret slut och vi kunna ej finna att all hellenernas verksamhet skall kunna återupplifva det. Det är likväl omöjligt att höra slutet at detta företag utan en med sorgsenhet blandad beundran af det mod med hvilket en obetydlig ö så länge stått emot ett helt rikes makt. Alla berättelser antyda att de kristnas lidanden under upproret ha varit stora. Hvilka politiska planer som än må ha uppgjorts at dem som framkallat insurrektionen, så är det dock säkert att öboarne sjelfva reste sig, ledda at manliga och patriotiska instinkter, för hvilka det ej är rådligt att turkarne utkräfva de svåraste straff som inbördes krig brukat medföra. De äro för öfrigt våra medkristna, och det är vår pligt att bistå dem i deras svåra nöd.