Göteborgsposten – 2 augusti 1867, sida 1

trodde. Spindeln var envis som en åsna. Likasom alla med inskränkt förstånd, var han rädd att låta besegra sig af dem, som voro starkare än han, och för att icke förlora den intrasslade tråden af sina tankar, samlade han derpå så helt och hållet sitt svaga förstånd, att det icke mer var honom något öfrigt för att förstå, hvad Leonard sade. Öfvertalningar, böner, löften, allt strandade mot Barnabes envishet, som alltid fruktade för sin egen del följderna af Leonards möte med vaktkarlen. Hvad beträffar att använda våld eller ens hotelser mot sin räddare hade Leonard dertill alltför ädelmodigt hjerta. I förtviflan öfver saken försökte han begifva sig i väg ensam, oaktadt Spindelns böner, hvilken rullade sig på marken af ilska. Gående i det djupaste mörker och utan någon ledning, förlorade han sig snart bland dessa talrika gångar. Slutligen föll han omkull på lemningarne efter något jordras och sårade sig temligen allvarsamt i hufvudet. Lyckligtvis hade Barnab följt honom på afstånd, då har hörde honom falla, sprang han till honom, hjelpte ho. nom att resa sig upp och återförde honom triumferande till den klyfta som han kallade sitt hus. Seende att de icke gafs någon möjlighet att kunna komma undan anna än med stillhjelp af den stackars vanskaplige gossen, måste Leonard finna sig i sitt öde. Under det Spindeln förbane sin gästs sår med en särdeles skicklighet, tänkte Leonard att han kanhända utaf honom skulle kunna erhålla någr underrättelser om konstma zaren Asperginos, som han s lifligt önskade upptäcka.