Göteborgsposten – 2 augusti 1867, sida 1

Efter att hafva tackat Barnabå för den vigtiga tjenst han gjort honom, bad Leonard honom hjelpa sig ut ur labyrinten. . — De är just derute nu, svarade Spindeln; ni kan icke gå ut utan att möta arbetarne. — Det qvittar mig lika, sade Leonard. — — Ja, men de skola fråga er, och om ni nämner mig ... — Jag skall icke tala om dig. — Hur vill ni då förklara er flykt? återtog Barnabå, hvars vidlyftiga och invecklade fraser, åtföljda af de underligaste grimaser, vi med flit förkorta. Guldarbetaren började öfvertänka saken. on Ännu okunnig om det verkliga skäl, som drifvit hans röfvare till denna handling, hade han likväl anledning att misstänka, det de icke voro annat än utskickade från några personer, som hade intresse af att befria sig från honom. — I detta ögonblick, tänkte han, bör man tro, det jag drunknat eller omkommit i dessa vidsträckta underjordiska hålor. Om jag kunde lemna mina fiender någon tid rätt öfvertygade om min död. skall det kanhända lättare lyckas mig att lära känna dem. Ja, men om man med tillhjelp af de nycklar man stulit från mig, inträngt i min kammare, ... så tror jag dock icke, att de kunnat upptäcka de begge små dörrarne. Vid full dager våga de dessutom icke riskera det. Men om de i afton smyga sig in till mig utan att jag lyckas upptäcka hvilka de äro .. Lika mycket. Jag vill gå genast. Men det var svårare att utföra sitt beslut än han