Göteborgsposten – 2 augusti 1867, sida 1

samtliga ställen Jemval 10SHummer 10rSAYaAS 3 — — —— — er deras land, hade sin grund snarare i de-b as sträfvanden efter nationalitet och panhel-ig enisk enhet än i några outhärdliga lidanden, om turkiska regeringen föranledde. Från denc id det helleniska konungariket upprättades, harsi let mest företagsamma och oroliga bland Levantens folk med sina sträfvanden vändt sig it befriandet af hela deras race från främnande öfvervälde samt åt dess förening unler en gemensam spira, måhända dermed förenande afsigten att slutligen erhålla besittning af eller herraväldet öfver alla sultanens europeiska besittningar. De ha alltid varit särdiga att åstadkomma uppresningar och ha lyckats att hålla grekiska gränsen i en ständig oro. Kreta har alltid blifvit betraktad som det första och lättaste rofvet som skulle kunna frånvinnas det turkiska kejsardömet. Dess belägenhet skulle göra det till en önskvärd besittning för dem, medan dess aflägsenhet från sätet för den turkiska makten kom dem att hoppas det sultanen icke skulle göra något starkt motstånd, eller att om han så gjorde, de europeiska makterna skulle erkänna billigheten af att en aflägsen och hufvudsakligen grekisk ö skulle lemnas åt konungariket Grekland. Under senare delen at konung Ottos regering, nedslogos grekernas förhoppningar. Athens ockupation af de tvenne vestmakterna under Krimkriget och undertryckandet af insurrektionen i Thessalien öfvertygade dem om att verlden ej var mogen för nägra äregiriga rörelser å deras sida. Under åtskilliga år inskränkte de sig till inre strider, störtade åtskilliga ministereor med ovanlig hastighet och angrepo kungliga familjen, hvars förnämsta fel var att icke ha hatt framgåug i planerna mot Turkiet. De gjorde förutsägelser om framtiden, hvars förnämsta tilldragelse var den att de sjelfva skulle ha en ny suverän, och en mera lycklig utländsk politik. Deras förhoppningar uppfylldes till en stor del genom konung Georgs tronbestigning, medan deras äregirighet erhöll en impuls genom erötringen af de joniska öarne, från hvilka de rättvisligen kunna skryta af att ha drifvit engelsmannen genom skickliga och ihärdiga manövrer. Insurrektionen på Kreta uppväcktes i öfverensstämmelse med den allmänna planen. De kristna och mahomedanerna på denna ö lefde mera blandade än på de flesta andra ställen inom Turkiet, och likväl var der en dold tendens till oroligheter. Inom mannaminne har der varit tvenne andra uppror, ehuru intetdera i betydenhet kan jemföras med det närvarande. Kandioterna ha särdeles lätt för guerillakrig, alldenstund der finnes en mängd berg för rebellerna att draga sig tillbaka till pass som de kunna besätta och försvara, och i höglandet en vild befolkning, hvilken säges aldrig ha blitvit fullt kutvad af en regelvunden makt. Ön har utan tvifvel blitvit lika mycket som den öfriga grekiska verlden upprord genom de senaste årens tilldragelser. Ehuru det skulle vara för mycket att säga, det ön alltid varit nära att göra uppror, så var likväl, såsom resultatet visat, en ganska obetydlig stöt ertorderlig, för att kalla en hel del af befolkningen till vapen. Det är onödigt att här återföra minnet om de sista få månadernas tilldragelser. De kandiotiska kristna ha, ehuru måhända mindre underkastade mahomedanska nycker än alla andra turkiska undersåter, rest sig till ett vidt spridt uppror och stridt mot Portens trupper med ett raseri, som nästan saknar sitt motstycke t. o. m. under grekiska revolutionen. Bergen gjorde det möjligt för dem att draga ut på tiden med striden samt att trötta ut de reguliera trupper som turkiska regeringen sände emot dem. Lemnande alldeles ur sigte öfverdrifna rykten och lögnaktiga telegrammer, kan det dock icke betviflas, att öns befolkning här bevisat den yttersta tapperhet och ståndaktighet mot turkarne. De egentliga drabbningarne ha utan tvifvel utkämpats af endast en bråkdel af innevånarne — den mera härdade och oberoende delen. Men hela befolkningen synes, så vidt vi kunna inhemta,