Göteborgsposten – 1 augusti 1867, sida 2

Då han anländt till vattensamlingen och kände att van klef ned i vattnet, tvekade Leonard ett ögonblick. Han hörde till venster om sig ännu rösten som sade: hitåt, hitåt. Han tog några steg stödjande sig mot venstra väggen. En fuktig och iskall hand fattade plötsligt hans, som han stödde mot väggen för att vägleda sig. — Håll i säkert och stig upp, sade rösten. Och Leonard lydde den påstötning, man gaf honom och klättrade genom en annan öppning. Det var i detta ögonblick som skottet från den omtalade revolvern smällde. Nästan i samma ögonblick kom Leonard, i det han följde sin ledsagare, att knuffa ned ett stort redan vacklande stycke af väggen, som föll ned i vattnet och snart åtföljdes af några mindre stycken, det var detta som lät de tre banditerna antaga, att Leonard fallit i senapen och drunknat. Under det de tre skurkarne återvände med Perizel, som i anseende till öppningens ringhet icke misstänkte tillvaron af gången och aldrig varit på andra sidan vattnet, uppnådde guldarbetaren och hans följeslagare ett galleri, som var beläget midtemot den plats, der Pårizel och hans kamrater befunno sig. Båda två gingo temligen långsamt i mörkret. De anlände slutligen till en fördjupning i klippan. Det var der som Barnabs hade inrättat sin bostad. Då denna sida af stenbrotten för länge sedan var öfvergifven, hade Spindeln, som icke fruktade att blifva fördrifven derifrån, der inrättat ett helt litet hushåll, lika underligt som hans egen person. (Forts.)