Göteborgsposten – 1 augusti 1867, sida 2

vå HY LEVE Vv BevD DJ Från Utlandet. Från Italien ingår den ena stormfyllda iderrättelsen efter den andra. Flera tidningar derifrån berätta, att jäsningen i Rom är :ilmän och att man kan när som helst betara ett uppror. Frankrikes otficiela Moniteursäger visserligen, att kabinettet i Florens vidtager de krattigaste åtgärder till att beskydda den påfliga gränsen mot hvarje ansrepp, och att Septemberkonventionen skall li utförd med fasthet. Men just denna Sepomberkonvention hade en lucka, som ännu cke blifvit ifylld. Det säges neml. deri ej med ett enda ord, hvad som skall ske, om romarena sjelfva resa sig och göra ett slut påfvedömets herravälde. Huru sannolik eller osannolik en sådan händelse är, derom kunna vi på så långt håll ej uttala något omdöme. Pius IX är visserligen en man med stora andens och hjertats gåfvor, och hans regering räknar i Rom utan tvifvel ännu ganska många och inflytelserika anhängare. Men den päfliga regeringen har på det lilla område, som ännu återstår henne och hvilket man väl kan kalla -Rom och en trädgårdÅ, att kämpa med många svårigheter, hvilka måste till en del vara nästan oöfvervinneliga. Finanserna äro isynnerhet hopplösa. De frivilliga gåfvor, som de i Rom törsamlade biskoparne nyss öfverlemnade till den hel. fadren, äro visserligen mycket betydande och såsom bevis på det kyrkliga sinnelaget värda erkännande; men de räcka alls icke till att på ett varaktigt sätt återställa kyrkostatens finanser. Om derför en resning utbryter i Rom, skall påfven ej länge kunna motstå densamma, ifall den med skicklighet ledes, utan måste förr eller senare kasta sig i Italiens armar. Septemberkonventionen betryggar Italien för att ingen annan makt lägger sig deri; och härför står Frankrike sjelf i borgen. Vi stå kanske nu omsider vid afgörandets rand i Italien, der århundradets vigtigaste händelse skall tima — när? är en dagsfråga. Det verldsliga påfvedömets fall är inne och med det skall tölja reformation inom den romersk-katolska kyrkan, en reformation som skall gå längre än vår protestantism och rycka den med sig. Påfvedömet må taga hvad parti det vill. Spiran skall snart falla ur dess händer; den verldsliga makten skall frånryckas detsamma. Det är ej godt att säga, om det skall vara Garibaldi gifvet att förverkliga denna Italiens högsta önskan; men det är tydligt för alla menniskor med sundt förstånd, att frukten är mogen och skall falla. Det är möjligt, att Frankrike skall finna sig brydt öfver den vändning, som sakerna tyckas taga i Italien; men det kan ätven vara en möjlighet, att det skall utan verkligt motstånd låta saken ha sin gilla gång, i at sigt att derigenom åt sig vinna Italiens allians för den stundande kampen med det utmanande Preussen — en kamp för hvars ho tande verklighet ingen gerna kan tillslut: lögonen och till hvilken den nordslesvigske trågan tyckes skola bli ouverture, om Frank rike än vill hålla den hetsiga stämningen hos sden stora allmänheten något tillbaka och der kör då och då i sina organer ger den ett ky lande pulver. Det är, säger en transk tid ning, vår pligt att understödja Danmark mo Preussens ärelystnad, hvilken sträfvar att hel soch hållet absorbera det, alldenstund denn: stat (Danmark) är vår äldste bundsförvand och dess sak är rättvis. Dertill komme ytterligare, att den franska regeringen finne ssig personligen intresserad i saken ang. on! röstningen i Nordslesvig; hon har der vela iÄ försäkra sig om seger åt folkens sjelfbestäm sl ning; hon har formligen uttryckt sina önsk ningar för kabinettet i Berlin, och om en fö Danmark gynsam bestämmelse influtit i Pr: gerfördraget. vet nu hvar och en, att den p visst sätt påtvingats segraren af kejsar Nap leon som då beklädde det höga uppdraget a . vara medlare mellan Preussen och Öste 0 Irike. ——W — — mv