Göteborgsposten – 1 augusti 1867, sida 2

Man kunde således vänta sig, att Tuierikabinettet skulle den ena eller andra daen inblanda sig i den diplomatiska konflikt, om rörande detta ämne uppstått mellan Preusen och Danmark. Detta har också nyss dändt ... I en så vigtig fråga som denna kall Frankrike upprätthålla Danmarks goda ätt och sin egen värdighet; det skall deri risa desto mera fasthet, som Slesvigs upprifvande skulle vid en gifven tid leda till sela Danmarks öfvergifvande och slutligen, åsom tvungen följd, till Rysslands fordran at Sverige och Norge. Men hvem skall väl tro, tt Frankrike och England kunna tillåta det ef de tre skandinaviska staterna i norr billade bålverket att nedrifvas? Hvem skall väl tro, att det är mera rättvist för Preussen itt söka på detta sätt bräcka jemvigten, än ör vestmakterna att fordra dess upprätthålande. Å andra sidan formligen rasar den preussiska pressen mot Frankrike och för ett språk, så öfvermodigt, så hätskt mot den man, som styr Frankrikes öden, att man tydligen kan finna, att det patriotiska högtrycket ännu upprättbålles vid lika grad som dagen efter slaget vid Sadowa. De preussiska tidningarne besvara Frankrikes hossamma steg i Berlin angående pragerfredens art. V med angrepp, hvilka öfverskrida alla gränser och hota Napoleon III med dethronisering. Vi skola ur detta florilegium på aögstämd preussisk svada anföra några profbitar. Så anmärker Nat. Zeit. i anledning af den franska depeschen: Det är nu på tiden, att vi upphöra med att taga på det andra kejsardömet med sammetshandskar och rent ut säga det, aw det i Tyskland ej finnes ett enda parti, som är hugadt att göra den ringaste uppoffring, för att gitva dess nedgående stjerna ny glans. Det skulle vara en vacker roll för Tyskland, om det läte göra sig till syndabock för det mexicanska äfventyret, hvilket fick ett så ömkligt slut. Den, som är slagen med blindhet och sjelf vill störta sig i afgrunden, kan man sannerligen icke hjelpa; men vi vilja likväl se till, om icke en högt uttalad varning kan uträtta något, och vi göra det, om icke för kejsarens, så för det franska folkets skull. I en annan artikel säger samma blad bland annat: Fastän vi liksom engelsmännen af vår innersta själ afsky bonapartismen och haft mera öppen blick, än andra nationer, för dess förderfliga egenskaper och verkningar (!), brukade vi likväl endast i milda ordalag uttrycka våra känslor och vår ovilja. Hänsynsfull skonsamhet var vår regel, så länge vi ansågo det för en pligt mot rättvisan att erkänna de ljusa sidorna i den franska potentatens karakter. Vi hade annars i sanning kunnat låta åskan dåna (!) för våra grannars öron; ty vårt hjerta var fullt af förebråelser. Vi sågo, att frihet och borgerlig värdighet förföllo, att dygd och ärbarhet försvunno i ett land, som är kalladt att vara en af kulturens härdar; vi sågo alla högre sträfvanden vissna bort, lasterna blomstra, de ädlare och bättre sjunka i dof vrede. Men vi tego och talade blott med dämpad röst. Detta skedde under det vilkor, att man ej skulle förgripa sig på oss, att man icke genom omedelbara handlingar skulle träda oss för nära. Endast dårar (U) kunna ha gjort sig illusioner om makten hos ett kejsardöme, hvars förtärande, ödeläggande, enerverande verkning redan länge stått klar för oss. Landet har blifvit utarmadt, folket har gått tillbaka i fysiskt och andligt hänsesende, statens finanser äro undergrätda o. s. v Vi sågo det alltsammans, men vi bibehöllo våra iakttagelser för oss sjelfva i följd af den 18rundsatsen att endast tadla det, som kunde sbli farligt för oss sjelfva. Nu hör Napoleon III, fransmännens kejssare, detta, och om man ej ställer sig det deiranta berlinerbladets varning till efterrättelse, så ve honom! Preussen, som ej har nog rum stör sig här på jorden, har åskan i skyn till Assitt förfogande. Det torde dock bli en annan tråga, huruvida Napoleon är rädd för åskan! Ens annan tidning, som stundom anses för officiös, neml. Alt. Nercur, säger: t Huru kan Frankrike komma och blanda tssig i en sak, som alls icke angår detsamma a loch hvilken uteslutande bör ordnas af Preustsen och Österrike? Har det franska kabinetrtet redan glömt den lexa, som det på sin tid rfick af furst Gortschakoff, då det blandade sig -si den polska frågan till förmån för polackartne? Huru föga vi än äro underrättade om vår regerings afsigrer i närvarande fall, tro vi oss likväl känna så mycket till det preussiska r folkets karakter, att vi anse oss öfvertygade sop, att det försök till inblandning i våra anå gelägenheter, som yppar sig i den sista franyI ska depeschen, skall bli lika kraftigt tillbakatt visadt, som det i fjor sommar var fallet med — Benedettis drömmar om en territorial ersätt