Göteborgsposten – 31 juli 1867, sida 2

— Det finnes kronor, som man måste betala alltför dyrt, min herre, svarade hon, och ni glömmer att säga, det vanäran framdeles skulle blifva priset för min. — 0! hvilket fult ord! återtog han småleende. Se så, har det aldrig händt er, min vän, att ni då ni gått att promenera i Champs Elysses eller på boulevarderna, bemärkt i något rikt ekipage qvinnor, insvepta i vackra cachemirer och som man på högsta modet helsat med beställsamhet. — Det finnes saker, som kloka flickor icke böra se, svarade Annette. — Ni har sett det, emellertid. — Ja, svarade hon efter ett ögonblicks tvekan, men jag har också hört hvilka omdömen man fält om dessa qvinnor och dessa män. Jag har svurit mig att heldre dö af hunger och elände än dela deras blygsel. — Mitt barn, återtog baronen, det är endast romanfracer. Blygseln existerar blott i er inbillning, och dessa qvinnor hafva allt, hvad som fordras för att göra lifvet lyckligt. — Jag är icke i stånd att resonnera med er öfver allt detta, återtog Annette, jag känner mycket litet till lifvet, och jag har för att leda mig endast mitt samvetes röst, men det är tillräckligt. Min plats är icke mera här, min herre, och jag ber att låta mig gå. — Hvart ämnar ni gå? frågade han. — Dit Gud leder mig. Baronen ryckte på axlarne.