Göteborgsposten – 31 juli 1867, sida 2

denna roll nästan mer än i någon annan, tt skådespelaren reflekterat ötver hvarje dealj i utförandet och att han aldrig öfverlemnar sig åt ögonblickets förledande inspiration, emedan den ständigt på gränsen mellan förnutt och oförnuft vacklande karakteren då måste falla öfver. Ifrån det ögonblick Hamlet beslutar sig för att hämnas sin taders död och till detta ändamål ställer sig som en tokig drömmare, hvilken svunt att slå till, men at naturlig motvilja för mord ständigt tvekar och dröjer, — ifrån detta ögonblick är han för skådespelaren ett reflexionens problem, hvilket han måste kallblodigt lösa, såväl då han ställer sig som en satirisk witzmakare, den der obarmhertigt gisslar hela sin omgifning, som ock då han öfverlemnar sig åt en elegiskt-sentimental stämning. Det är lätt att fatta, huru svårt skådespelaren har att här reda sig i denna dubbla utveckling at hans inre jag. Den elegiske Hamlet är den oskyldige svärmaren i skötet af en moraliskt förpestad krets, der blod och blodskam sprida miasman af själens förruttnelse i kropparnas tumlande uti utsväfningar och laster. Han ensam går der ren och hans af naturen öppna, vänliga sinnelag vill bjuda famnen åt en hvar, men det genom hans faders mord vaknade tviflet om menskligheten gör honom misstänksam och låter honom pröfva, innan han öfverlemnar sig. Han får endast alltför ofta tillfälle, att se sina misstankar grundade, och han sluter sig åter inom sig, liksom blomkronan sluter sin kalk för den kyliga nattvinden. I sin visshet om menniskors oärlighet, blir han skarp, bitter, och hans tal tår en stark färg at humor ... den elegiske Hamlet går upp i sarkastikern, drömmens illusion i en hård realitet, allt under det hans själ rufvar öfver hämnd, men på samma gång rädes dertör, sålunda kastande honom under bördan af de mest tragiska lidanden, hvilka stundtals bota att göra det öfverlagda, reflekterade vansinnet till ett verkligt. Vi tro oss hafva med denna korta antydan om de djerfva gåtor i Hamlets karakter, som framställaren af densamma har att lösa, tillräckligt ådagalagt, huru fin blick, hvilken lycklig instingt, hvilken strängt reflekterad hållning, som äro nödiga för en skådespelare, hvilken vill höja rollens utförande ötver nivån af det sceniska dagsverkets slentrian, med ett ord vara konstnär och ej blott yrkesidkare. Har hr Ahlström visat sig vara i besittning af de egenskaper, hvilka vi framhållit som nödiga vilkor för ett fullt konstnärligt återgifvande at Hamlet? Det är ej vår afsigt att nedsätta hr Ahlströms talang, eller förneka hans förmåga, då vi öppet utttala det omdöme, att hr A. snarare lemnade oss endast isolerade antydningar, än en fullt mogen och i poesiens och reflexionens konstskapande degel helgjuten bild af denna karakter. I de delar af rollen, der Hamlets humor spelar ötver i en sargande ironi och der han visar sig vara en vlurste i den spekulativa filosoflen, var hr A:s framställning skäligen matt. Vi erinra t. ex. om kyrkogårdsscenen, som för sig är ett tankedigert mästerstycke, men hvilken här gick förlorad i replikernas alldagliga betoning, som gjorde, att flera utaf dem föreföllo lika liflösa som de skallar, hvilka framkallade hans betraktelser öfver lifvets cirkulation och dödens betydelse i densamma. Alven i monologerna förmådde hr Ahlström icke rycka åskådaren med sig. I de scener, der det mystiska forsvinner och Hamlet får tillfälle att vara mera, om vi få begagna detta uttryck, vanlig, såsom i hans dialog med modren och till en del ät ven i den med Opbhelia, der han skall gifva uttryck åt sonens och älskarens känslor — var han lyckligare, hvilket jemväl kan sägas om hans uppträdande i första akten. För att sammantatta oss om den bild af Shakspeares Hamlet, som hr Ahlström gifvit oss vittnade framställningen om god teater vana och kärlek till rollen, hvilken dock ej fick i hans händer denna storhet och tärg, som kunde bibringa oss den öfvertygelsen, att hr A:s framställning utsprungit fix och färdig ur hans eget lefvande inre, att den var en af honom sjelf alltigenom både tänkt och känd skapelse. Om det oaktadt hr A. hos publiken rönt framgång, är det ett bevis på att hans utförande vittnat om en vacker talang — men, i sanning, utförandet af Hamlets roll får ej mätas med vanligt sceniskt vinkelmått. Ophelias roll hade tilldelats fru Raa. Oaktadt sin ovanliga sceniska förmåga, sitt stundom glänsande spel i roller, som ligga inom hennes rätta område, har dock denna skådespelerska ej förmått gifva oss den bild af Hamlets Ophelia, som vi alltid lärt oss att älska. Hvar var detta ljufva, eteriska väsen, som med hela sin själ fasthängde vi Hamlet,