Göteborgsposten – 24 juli 1867, sida 1

I några steg hade konstmakaren anländt till femte våningen. Han knackade på hos Annette. — Stig in, sade den unga flickan. — Ack min Gud! utropade hon seende honom inträda. Ni hade likväl svurit mig att aldrig komma hit. — 0O barnsliga kärlek! sade konstmakaren med sin halft råa halft högtidliga ton, hvart har du tagit vägen? Det är då sålunda, onaturliga barn, som du mottager dina dagars upphof. — Jag besvär er, min far, gyckla icke sålunda. Er närvaro här kan förorsaka mycken olägenhet. Jag hade lofvat att komma till er! hvarför har ni inte väntat mig. — Jag har måst flytta, mitt barn. Du skulle icke ha träffat mig mera efter den adress, som jag uppgifvit för dig. Jag var så angelägen att öppna mitt hjerta för min högt älskade dotter, att jag icke kunde återhålla min otålighet. All denna galimatias uttalades med en falsk och skrikande ton, som skulle hafva upprört en mindre ömtålig natur än mamsell Aubrys. Det låg icke endast brist på ömhet i hans röst och blick, utan hans ögon uttryckte snarare hat än tillgifvenhet. Man skulle kunna säga, att han gjorde sig ett nöje af att plåga den unga flickan genom eu känsla som var honom helt och hållet främmande. — Hvad vill ni egentligen? frågade hon. Ni vet, huru litet jag förtjenar. Då ni gjorde er resa till provinsen, gaf jag er allt, hvad jag egde. Huru kommer det sig att ni redan är tillbaka.