Göteborgsposten – 24 juli 1867, sida 1

— u— — — Förbi den höga murareställningen af bjelkar och trappor, som på toppen har en elektrisk fyr. hvilken man dock ej får besöka komma vi in i den Amerikanska parken, der också några byggnader finnas att taga i betraktande. En farm ifrån den amerikanska Vestern tyckes ej erbjuda något serdeles egendomligt utan påminner något om våra egna sommarnöjen. Ett portativt hus från Louisiana deremot är så till vida intressantare att det kan tagas sönder och sättas ihop igen, men är naturligtvis också derför temligen litet. En skolsal innehåller de vanliga skolmöblerna, samt kartor, tabeller och mathematiska figurer. Hvad som troligen beräknats väcka stor uppmärksamhet men som att döma af de enstaka besökrarne ej tyckes göra det, är exponerandet af den lilla amerikanska tremastaren Red, White and Blue, det minsta fartyg, som gått öfver Oceanen. Något så serdeles att se på är det naturligtvis heller icke, enär den är ungefär som en vanlig speljakt, och äran att hafva öfverfarit Oceanen kommer måhända mera de begge kaptenerna Hudson och Fitch till godo. Om de således under utställningstiden ville sitta i båten och äfven visa sig, kunde måhända affären taga bättre fart. Nu hålla de besökande på sina femtio centimer eller använda dem på föremål som mera tillfredsställa nyfikenheten. Se bara här bredvid, i Kina till exempel. Det var längesedan vi helsade på våra vänner kineserna. Skola vi följa med de öfriga och göra dem ett litet besök? Museet, som sedan vi sist voro der blifvit betydligt ökadt, är rikt på märkvärdiga och ovanliga saker. Se blott till exempel dessa 19 elfenbenskulor utskurna i ett stycke inuti hvarandra. Det är ju ett otroligt och oförklarligt arbete. Men om konstsakerna icke intressera så låt oss gå öfver på den andra sidan, der vi finna trenne veritabla kinesiskor och der vi kunna köpa äkta kinesiskt th för fem, sex, åtta, tio francs paketet, som dock säljes af en gammal fransk fru. Troligen kunna desmå kinesiskorna icke tala franska och hafva således ej kunnat åtaga sig försäljningen, som bestämdt annars gått bättre undan. Nu få de nöja sig med att sitta på exposition, men detta öde tyckas de också med resignation underkasta sig, ty de se ju rätt glada och nytra ut, der de sitta och kisa med sina sneda ögon. På balkongen till cafrestauranten bredvid kunna vi ju slå oss ned en stund. Två gånger om dagen bjudes der nemligen på kinesiska folkmelodier, som förskrifva sig ända från Confucii tid. Man vet att hvad som finnes i Kina har också funnits der i tusentals år, och se det är just deri det märkvärdiga ligger. För att riktigt lokalisera oss, kunna vi ju beställa oss en kopp the, som också tömmes på kinesiskt vis. Gargonen uppvaktar välvilligt med en liten handledning deri medan han serverar det, öfvertygad som han är att vi icke i det verkliga Kina inhemtat konsten. Behagar någon att höra receptet för tillredningen, så är det serdeles enkelt. Koppen slås till hälften eller två tredjedelar full med torrt th, hvarpå lägges ett stycke socker, hvarefter den fylles med kokhett vatten. Thefatet, som ej är större än att det kan placeras ofvanpå koppen inom bräddarne, lägges dit, hvarefter man låter thet stå och dra. Så snart det hunnit svalna så att man kan dricka det är drycken också färdig. Intet onödigt embarras med grädde eller sådant. Men nu sjelfva konsumerandet, se det är dertill som det fordras litet öfning. Thsilen är naturligtvis också en okänd lyxartikel, uppfunnen af någon senare tiders nyhetsmakare, som icke kunnat vara belåten med att hafva det på fars och farfars sätt. Låt fatet ligga qvar på koppen, lägg fingrarne ofvanpå och tummen inunder, så att ni får stadigt tag, men akta att ni icke bränner er, ty varmt är det. Nå väl, fatet kan naturligtvis icke sluta så hermetiskt till, att icke vid en lutning på koppen thet rinner fram. Votla tout! Sätt koppen till munnen och drick bara, eller sörpla om ni så vill, — r— — — —