Göteborgsposten – 24 juli 1867, sida 1

2 OT BATAn. Goteboe —— Al — — thåbladen passera ej igenom den lilla springan, och på så sätt är ju silen öfverflödig. Allt tillgår så enkelt och naturligt. Sedan man druckit af, slår man på mera vatten, bara undan för undan så länge det räcker och så länge man har lust. Orkestern, som består af två franska musici fast med några kinesiska instrumenter, några Gong-gongs, några Tim-tams etc., för den behöriga effektens skull, börjar nu sina prestationer. Men hör, hvilka på en gång lekande och känslotulla melodier. Vore icke det bizarra ackompagnementet, skulle man kunna tro sig vara på en af Richard Dybecks konserter för nordisk folkmusik. Denna marsch påminner ju tydligt om Du gamla, du friska, du sjellhöga nord och en annan Om dagen vid mitt arbete, om natten vid min dröm, och så denna sprittande polkamelodi liknar den icke, — ja, törs jag tala om det? Men det är verkligen sannt och då kan jag ju icke hjelpa det, — den påminner rysligt om rullan går. Säkert är att melodierna äro utmärkta, fast den välsignade åskan ibland skrämmer slag på en fattig menniska om man är allt för nervös. Offenbach skulle kunna göra präktiga studier häri knalleffekters framkallande. Och den lilla buxdomsmaskinen sedan som så flitigt trakteras med en hammare, är det månne icke embryot till lilla Alexander Bonnays Xylophoner eller hur det var han kallade sitt instrument? Men så der är det, ingenting nytt under solen. Ja konserten räcker blott en timme, så nu kunna vi taga afsked härifrån igen, men efter vi nu komuwit hit åt kusterna så låt oss också en stund titta in till Japan straxt bredvid. Äfven här är tbeförsäljning och servevering, äfven här är kommers med diverse. Får det lof att vara näsdukar af silkespapper till exempel, solfjädrar, parasoller, eller hvad bebagas? Porträtterna af de båda japanesiskorna kanhända, som krypa der på golfvet och skämta med hvarandra och leka med sina nya handskar som tyckas särdeles roa dem att draga af och på sig. Här finnes också ett galleri af nationaldrägter, men hvilka figurer! sneda och vinda, och framför allt hvilka ansigten; de kunna verkligen skrämma en på flykten. Om vi ej äro tör trötta ges det ett godt tillfälle att få se en af Paris märkvärdigheter och Paris har ju många sådana. Danska arbetareföreningen skall besöka katakomberna, låt oss då passa på och följa med dem. Tillträdet till dessa har förut varit temligen svårt, men under expositionstiden ha der såväl som vid så mycket annat formaliteterna blifvit förenklade. Hvarje Lördag kan man nu slippa in der på en förut insänd skriftlig anhållan. Men som sagdt, om vi passa på och följa med danskarne så undgå vi allt besvär. Man samlas på den lilla danska restaurationen och så bär det at i spridda hopar till barrigre dEnfer, der nedgången är. Ett ominöst namn för öfrigt på ingången till de dödas , stad. Jag skulle vida föredraga att få hamna vid barriere de Ciel, men så går det när man följer med nopen. Vi taga således den breda vägen, boulevard Montparnasse, och äro snart framme vid målet. Hvar och en förser sig med ett stort stearinljus, det är nemligen mörkt nere i underjorden; men se hvilken massa menniskor! En tvåhundra menniskor inne på gården, som prata och skratta och vända ut och in på rockarne för att icke få stearinfläckar på dem. Men nu börjar nedfärden. En lång trappa, 90 steg, leder ned i djupet. Här börjar en smal gång som endast tillåter oss att gå en och en i sender. Men se denna egendomliga anblick. Gången slingrar sig i flera krökningar och genom några förfallna hvalf kunna vi se dem som äro längt före oss. Det är som en lång orm skulle slingra sig fram, der vi komma en oändlig gåsmarsch, hvar och en med sitt ljus i handen. Gången är hvälfd och murad. Här och hvar synas igenfallna sidogångar, men man får ej beträda dem. Rakt fram, endast efter som föraren visar oss. Allt efter som vi vika af hafva gångarne sina egna namn efter de gator och qvarter under hvilka de löpa. Se här komma vi till sjelfva likkäll———ä—ji..