Göteborgsposten – 23 juli 1867, sida 1

För att troget teckna dem efter naturen fordrades dock Ahnfeldts — den svenske Scarrons penna, men den har, som ni vet, för alltid kommit till hvila. Det var med en viss otålighet som jag försedde mig med den sist utkomna delen at Svenska Akademiens Handlingar, i hvilken — så antog jag — prof. Ljunggrens minnesteckning ölver sin företrädare biskop Thomander skulle utgöra glanspunkten. Men kanske fordrade jag för mycket, åtminstone blefvo mina förhoppningar på långt når icke uppfyllda. Det töretaller mig så att minnestecknaren icke varit inspirerad af sitt rika ämne, icke förmått uppfatta de stora karaktersdragen, icke det egendomliga hos det väldiga saillet Thomander. Möjligt är att teckningen skett förtidigt, att den icke skulle hafva utförts i den lilla. universitetsstaden der Thomander aldrig rätt uppskattades och der man hade sitt nöje uti att företrädesvis betrakta hans fel med biträde at förstoringsglaset. Medgifvas bör dock att i hr Ljunggrens tal förekomma många nätta partier, men jag tror att det bättre skulle tagit sig ut i en julkalender; ty det är egentligen ett causeri i den lättare genren. Prof. Molins herrliga skulpturarbete, hans Bältespännare, har nyligen, gjutet i brons, lyckligen ankommit hit trån Munchen. Menin gen lärer vara, att det framdeles skall uppställas utanför riksmuseum på en vacker plan som dertill särskildt skall apteras. Hufvudstaden får derigenom en prydnad som så väl behöfs till ersättning för de många vanprydnader som finnas här. Men deremot ser det bekymmersamt ut för Carl XII:s staty. Hvar skall den få en passande plats? Generaltälttygmästaren har afstyrkt förslaget att resa statyn på artilleriplanen och stadsfullmäktige ha gjort sammaledes. Onekligen har denna plats på två sidor ganska fula byggnader; den ena upptages at det stora kronobageriet, den andra af ett stall för artilleriets hästar. Att flytta dessa byggnader skulle medtaga en högst betydlig utgift, och sparsamhet är dagens lösen. Au göra den prydlig är knappast möjligt. Det är sorgligt att säga, men ett faktum är det, att inom hela den vidsträckta hufvudstaden finnes tingen annan lämplig plats på hvilken tolfte Carl kan uppställas. I Onsdags gjorde statsrådet Abelin sitt inträde i konseljen såsom krigsminister. Honom föreligger ett svårt arbete. Ju mera de sakkunniga göra sig sårtroliga med de beslut i afseende på landtförsvarets blitvande organisation, som riksdagen fattade, desto tydligare blir det att dessa beslut icke äro sammanhängande, i flera fall stridiga och måste derföre gilva anledning till svåra förvecklingar. Det är klart, att riksdagen alldeles icke skall medgitva att den har begått några misstag eller gjort några oriktiga uttalanden, utan fordrade att af de refben som den tagit ur sin varelse skall krigsministern åstadkomma en fullständig skapelse, tillfredsscällande för alla fraktioner. Statsrådet Abelin har, så att säga, gjort sitt inträde i konseljen med ett arbete som ej kan undgå att väcka stor uppmärksamhet. Han har nemligen utgifvit en broschyr Några upplysningar angående milissystemet i Schwetxr. Han företog en resa till Schweiz sorlidet år i ändamål att studera milissystemet och han satte sig der i beröring med personer, som i detta ämne äro sakkunrviga. Efter läsningen af nämnde arbete får äfven den icke-sakkunnige den öfvertygelsen att i de uppgister, som i samma ämne meddelats allmänheten af andra personer, förekommer en mängd svåra misstag till följd af dels bristande sakkännedom, dels förut fattade oriktiga åsigter. De föreställningar som bibringats oss och till hvilka riksdagen