Göteborgsposten – 23 juli 1867, sida 1

— Jag kallar mig en kamrat, som har lust att bestå en lackad butelj för att förnya bekantskapen. — Om buteljen är god, skall man tillåta er att förnya den också. — Ah! Så ni påminner er då icke mitt utseende? — Lika mycket som ni påminner er mitt. De begåfvo sig in till en vinhandlare. Baptiste lät servera sig en Bordeaux i ett af de små kabinetter, som finnas hos de flesta vinhandlare. Under det Baptiste, frågande sig, huru han skulle komma in på sitt ämne, sökte hemta en ingifvelse i sin gästs ansigte, sökte den sednare å sin sida att upptäcka, hvem hans bordskamrat kunde vara. — Tycker ni inte, att vinet ger god aptit? sade konstmakaren för att bryta tystnaden. Jag såg i förbigående några ostron och några skifvor köttkorf, som smålogo så godt åt er gamla Antoines mage. — Det var en idce, sade domestiken. Så snart uppassaren serverat de ifrågavarande matvarorna och tillslutit dörren, tilltalade Asperginos domestiken i skämtsam ton: — Nå! min dyra vän, hvad är det som er herre uppdragit er att säga mig? — Hvilken herre? frågade Baptiste öfverraskad. — Spela icke okunnig nu! Tror ni, att en gammal slipad skälm, som jag, låter lura sig af er gamle Antoine och denna angelägna önskan att straxt vilja läska strupen på en okänd? Se så! drag korken ur buteljen; öppna ert